tag:blogger.com,1999:blog-44333050691826596012024-03-08T04:04:29.176-08:00evaehttp://www.blogger.com/profile/18399277670863237086noreply@blogger.comBlogger19125tag:blogger.com,1999:blog-4433305069182659601.post-54688936176791844312011-01-30T03:12:00.000-08:002011-01-30T03:20:46.734-08:00Annons.När jag gick i gymnasiet skrev jag en uppsats om min kärlek till Danny Amatullo. Min text gick mestadels ut på att jag vägrade acceptera att Danny var en uppdiktad rollkaraktär och att det fanns ett kameracrew och ett antal omtagningar och förmodligen ett strikt inspelningsschema. Illusionen kändes sann, och för mig var den upphöjd, helig, onåbar och fantastisk. Tv-serien <em>Fame</em> var det bästa jag sett, och jag missade aldrig någonsin ett enda avsnitt. Musiken från serien kan i det närmaste betraktas som ett soundtrack till hela min förpubertet. (Även om det kanske bör nämnas att Twisted Sisters, Michael Jackson, Howard Jones och Morten Harket också kom att spela ganska avgörande roller i denna min kastrationskomplexfyllda livsfas.) Danny var hursomhelst min drömkille, alla kategorier.<br /><br />Så småningom, något år efter den där uppsatsen, skulle jag äntligen börja våga stå för mina långt mycket hetare känslor; dem för Nicole - och ungefär samtidigt kunde jag erkänna att det var Lisa Bonet som var anledningen till att jag tillbringade alla timmarna vid <em>The Cosby Show</em>. Inte Malcolm-Jamal. Och penisavunden släppte ungefär samtidigt som jag insåg att jag var ganska framgångsrik hos brudarna, precis sådan som naturen skapat mig. (Eller, som de sociala konstruktionerna och performativiteten skapat mig, såklart. Också. Jag vet. Men; ni fattar!)<br /><br />Nu finns <em>Fame</em> på Dvd. Jag har köpt hela säsong 1 och 2. Och jag <em>kan inte titta</em>.<br /><br />För jag identifierar mig inte längre med kidsen. Jag håller på Mr Shorofsky och Mrs Berg..!!!<br /><br />Leroy är en nonchalant skitunge som inte förstår sitt eget bästa. Danny är en tvångsmässigt skämtande latmask och Doris är så präktig att jag kräks. Brunos ifrågasättanden formligen hackar sönder musikundervisningen och Leroys uppträdande under engelsklektionerna är helt oacceptabelt. Och inkonsekvensen från lärarsidan är skrämmande; har man sagt att en elev är avstängd från ett projekt – pga obefintlig närvaro under balettlektionerna – så kan man väl inte i nästa sekund låta ungen dansa solo?! Och det utan att han deltagit under en enda repetition. Hur ska den unge mannen lära sig att ta eget ansvar och att förstå vikten av självdisciplin och respekt för andra människors ansträngningar? Jag bara lyfter frågan.<br /><br />Nia Peeples är inte med förrän i säsong 4. Carlo Imperato är en ganska taskig skådis. Om någon vill köpa ett par dvd-boxar så finns de till försäljning.<br /><br />Jag har blivit stor.<br /><br /><br /><br />.ehttp://www.blogger.com/profile/18399277670863237086noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-4433305069182659601.post-25013449603019789392010-10-20T07:24:00.000-07:002010-10-20T07:27:40.670-07:00Vykort.Jag bejakar den tyska tanten i mig och köper ett par plastbadskor som jag har på mig på nakenbadstranden. Badskor på fötterna, en sjal om huvudet och ett par solglasögon som täcker halva ansiktet. Inget mer. Jag är en syn för gudinnor.<br /><br />En bit bort smörjer två kvinnor in varandra på ryggen. På en luftmadrass i vattnet skojbråkar två tjejer tills den ena vinner och den andra åker i. Ett par håller varandra i handen. Först här blir det tydligt hur mycket energi det tar att dagligen förhålla sig till sin egen avvikelse. Först när abnormiteten är helt upphävd känner jag hur fridsamt det är att inbegripas av normen. Ingen tittar till. Ingen vänder på huvudet. Vi bara är.<br /><br />Här finns en ficka av normalitet, en glasskål med sand, stenar och varmt vatten. Vi är varken Prideparad eller The only gay in the village. Inga blickar att ignorera eller möta. Inget avvikande att överhuvudtaget förhålla sig till. Och då finns plötsligt tid att prata - och välja varandra än en gång. Kanske.<br /><br />Det är inte lätt. I en veckas tid har L och jag omsorgsfullt vänt på varenda sten på den här strandremsan. Och alla bumlingar har jävlar i mig inte varit alldeles lätta att dra runt. Badskorna har kommit väl till pass. <br /><br />Vi köpte ett yatzy för att slippa prata med varandra. <br />Vi fyllde baksidan av protokollet med orsaker att vara tillsammans. <br />Jag älskar henne.<br /><br />På flygplatsen när vi ska hem hör jag två äldre damer förfasa sig över alla lesbiska kvinnor som invaderar ön. De är pladdriga och sensationslystna och äcklade. Jag känner hur skålen slås sönder. Det gör ont. Jag var inte beredd, jag hade inte garden uppe. Jag hade glömt. När damerna förstår att vi hört så fnittrar de som tonårsbrudar. Jag tänker att de inte ska få se att jag gråter. Att jag borde säga något nu, att jag borde slå tillbaka. Sedan inser jag att de inte talar om oss. Ingenting jag sett eller upplevt den här veckan har några likheter med de bilder damerna beskriver för varandra. Vi är ingenting av allt det fula. Vi är Kärlek. Vi är den vackraste enhet jag någonsin tillhört. Nu vill jag hem till barnen.<br /><br />Jag är en tysk tant. Min fru är en Golden retriever. <br /><br /><em>Ich liebe ihr.</em><br /><br /><br /><br />.ehttp://www.blogger.com/profile/18399277670863237086noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-4433305069182659601.post-76659981230159207642010-08-10T09:48:00.000-07:002010-08-10T12:32:43.661-07:00Fast just sjötomten är inte så viktig.Jag har ett långt samtal med en elev. Försöker lyssna och trösta. Hon har en känsla av att hennes lärare inte sätter rättvisa betyg. För ibland, när hon gjort någonting riktigt bra så får hon bara knappt godkänt. Och andra gånger, när hon inte alls orkat prestera - så får hon högsta betyg..?<br /><br />Jag önskar att jag kunde säga henne att jag det bara blivit någon bugg i systemet. Att jag ska prata med hennes lärare och lösa problemet åt henne. Att rätt ska vara rätt och att såväl belöningar som uteblivna sådana naturligtvis skall stå i relation till insatsen, eller åtminstone till noterad kunskapsnivå.<br /><br />Men det är ju inte så.<br /><br />Det är inte så.<br /><br />Det finns gånger när en gör precis allting rätt. En anstränger sig och kämpar och slåss och biter ihop och är så jävla, jävla duktig så Supernanny skulle göra i byxorna om hon såg en. Och få sitta på skämspallen väldigt länge.<br /><br />Det finns nätter när en sitter och gråter i sitt vardagsrum, mitt i cyberspace och desperat försöker hitta ett sätt och håller om sina sömnlösa ungar och försöker säga till sin själs älskade att det finns så mycket som vi ändå har. Trots allt.<br /><br />Det finns stunder när en inte orkar resa sig och borsta av sig mer. När jubelkören bara helt enkelt uteblir och allting är försent. När en klarat vartenda litet ynka moment på listan över vad som krävs för att en ska få den så hett eftertraktade jävla guldmagistern. Och lik förbannat sjunker som en sten.<br /><br />Du kan affirmera dig ända in i döden. Drömmar som inte får gå sönder gör det ändå.<br /><br />Det finns dagar när ett par alldeles oförtjänta guldstjärnor skulle sitta fint. För att väga upp skiten.<br /><br /><em>En valseger, en sjötomt, en vän som orkar ta sig in. Ett svenskt medborgarskap åt någon som verkligen behöver det. <em>En unge i en krubba. </em></em><br /><em><em></em></em><br /><em><em>I ett stall.</em><br /><br /><br /><br /><br /><br />.<br /><br /><br /><br /><br /><br /><br /><br /><br /><br /></em><em></em><em></em><em></em>ehttp://www.blogger.com/profile/18399277670863237086noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4433305069182659601.post-36480151784100292242010-07-03T00:03:00.000-07:002010-07-03T00:23:38.286-07:00SötmaI två år har Liten har tjatat om en gummibåt och i två år har L svarat att han får en när han blir större. Oändliga diskussioner om exakt hur stor man är när man är större och när man eventuellt kan beräknas uppnå denna eftersträvansvärda storlek. Till slut tröttnade L och satte ner foten; Såhär. När du kan simma hundra meter i ett sträck så får du en gummibåt. Hundra meter. I ett sträck. Och det, min vän, kommer att dröja...!"<br />Med detta ansåg hon saken vara avgjord och ämnet slutdiskuterat.<br /><br />En ny, oanad diskussion tog vid där den första så abrubt fått sitt slut. Liten påstod att han kunde. Jag själv (som förstås är den <em>goda </em> mamman) tog Liten i famnen och förklarade att hundra meter är väldigt, väldigt långt och att det finns så mycket andra underbara saker du kan göra i sommar. Äta glass och skrapa knäna och bygga kojor och så kan vi simträna tillsammans på grunt vatten. Liten grät.<br /><br />Igår åkte vi till Valhallabadet för att få slut på striden. När Liten väl skulle få syn 50-metersbassängen så skulle han inse att det hela var ett omöjligt företag och resignera inför faktum. Och om han, mot förmodan, skulle våga sig på ett försök så skulle han ganska snart klamra vid kanten och få bäras ut till bastun i sin ömma moders armar. Var det tänkt. <br /><br />Och nu är saken avgjord och ämnet äntligen slutdiskuterat. <br />Vi köpte en ny pump till L också, så det inte blir så jobbigt för henne i sommar.<br /><br /><br /><br /><br /><br /><br />.ehttp://www.blogger.com/profile/18399277670863237086noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-4433305069182659601.post-87854556721779009182010-03-24T06:17:00.000-07:002010-03-24T09:32:59.121-07:00Det är dags.Jag har slutat undra vem jag är. Faktiskt. Jag har insett att det inte är så himla viktigt.<br /><br />Jag grubblar inte längre vad jag ska bli. Det är inte så noga.<br /><br />Framför allt har jag slutat försöka hitta svaret på vad jag vill göra. Vilket för övrigt måste vara den mest ångestskapande fråga som över huvud taget går att ställa sig; hur i all världen besvara den? När det finns så svindlande många alternativ..!<br /> <br />Som jag har vänt på de frågorna; vad jag ska bli när jag blir stor, vad jag innerst inne vill göra och om jag duger till det. Som jag vridit mig på min egen krok. I så många år. Som jag letat efter svaren, utan att någonsin reflektera över själva frågeformuleringen. <br />Som man ropar får man svar.<br /><br />Och nu, samtidigt som tjälen - äntligen! - går ur marken och krokustrollerierna tar fart, lyssnar jag förundrat till ett rop jag aldrig hört förut;<br /><br /><em>”Var vill du vara?”</em><br /><br />Inte hur. Inte vad. Var.<br /><br />Långsamt och nästan ursäktande kommer svaren till mig. De är alldeles underbara. De rymmer platser, möten och sammanhang; Jag vill vara bland människor som är trygga och snälla. Som är glada att jag är just där och inte för vad jag kan eller för vad jag eventuellt skulle kunna åstadkomma om jag bara ville/orkade/förmådde/ helt enkelt skärpte mig. <br />Jag vill vara i jämlika möten med vuxna människor. Jag vill vara i nyfikna samtal med vuxna människor. Jag vill vara bland andra som jag kan känna igen mig själv i, sådan jag är idag. Jag vill få välja att vara ifred ibland, när jag behöver tid att tänka. Jag vill vara hemma hos min familj - utan att ständigt undra om jag kunde ha gjort mer.<br /><br />Jag har varit en väldigt bra lärare i ganska många år. Ibland alldeles lysande. Jag har haft storslagna planer på rektorsexpeditioner och i kopieringsrum. Jag har gjort fantastiska saker i klassrum och i samlingssalar. Jag har skällt och peppat och lyssnat och lirkat och räddat och inspirerat och pressat och motiverat och bedömt. Jag har traskat en halvmara i ändlösa skolkorridorer. Jag har gråtit så många gånger bakom skåpen i lärarrummet.<br /><br /><br />Det är dags för helt andra rum. Det är dags för helt andra möten.<br /><br />Nu.<br /><br /><br /><br /><br /><br /><br />.ehttp://www.blogger.com/profile/18399277670863237086noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4433305069182659601.post-36421120682150790082010-03-18T12:05:00.000-07:002010-03-18T12:55:33.536-07:00Experimentteater.Liten är inte kvar. Han var här alldeles nyss, för bara någon sekund sedan. Eller en minut kanske. Jag vet att jag pratade med honom för fem minuter sedan. Ok, tio. Max.<br /><br />Han finns inte i gångarna och inte mellan hyllorna. Han står inte bland Harry Potterprylarna och hur gärna jag än vill så hittar jag ingen liten Darth Vader runt en och trettio. <br /><br />Han måste ha gått ut. Jag rusar ut på gatan och springer nästan in en dam med gula shoppingkassar. Jag ser honom ingenstans. Män och kvinnor, taxibilar och spårvagnsgnissel. Ingen Liten så långt ögat når. Jag står och vrider mig i cirklar och vet inte åt vilket håll jag ska springa.<br /><br />Något rött i ögonvrån, på marken, invid huskroppen. Jo det är den; overallen. Den röda Didrikssonoverallen som han varit så arg på hela den här vargavintern. Jag tänker att jag kanske varit orättvis. Att han kanske borde få thermobyxor. <br />Varför ligger Litens overall i brunsnön? <br /><br />Sedan den isande, förlamande insikten; det är försent. <br />Den här gången kom jag försent. <br /><br />Litens kropp i onaturlig vinkel. Pannan mot asfalten. Mössan har glidit upp i nacken, det fläktar i lockarna och jag tänker att jag borde tvättat den där mössan för länge sedan. Det borde jag verkligen ha gjort.<br />Liten ligger alldeles stilla. <br /><br /><br />Jag står fastfrusen i marken och vågar inte röra mig. Jag vill inte veta det jag redan förstår. Istället blir jag kvar, två meter ifrån och ropar Litens namn. Han rör sig inte. Jag ropar igen. Ingen reaktion. <br /><br />Världen blir tyst och underlig. Jag behöver kräkas. <br />Jag ropar igen. <br />Ingenting. <br /><br />Det är försent. Det är försent. <br />Jag kom försent. <br /><br /><br />Då vänder Liten på huvudet. Den lilla rösten är det enda som hörs. <br /><br />Hej.<br /><br /><br />I en enda rörelse är jag framme och lyfter och ruskar och bannar och håller hårt, hårt, hårt. Tårarna bränner. Är du inte klok?<br /><br />Förstår du inte att det ser konstigt ut när du ligger sådär?<br /><br /><br />Jo. <br /><br />Han ler stort.<br /><br /><br />Det var faktiskt en farbror som frågade var mina föräldrar var någonstans.<br /><br /><br /><br /><br />.ehttp://www.blogger.com/profile/18399277670863237086noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4433305069182659601.post-22578774267812579722010-02-28T07:35:00.000-08:002010-03-04T10:44:20.473-08:00Rapport från ett isflakSpotify. Som tagit mig igenom den här vintern. Bonnie Raitt. Som hjälpt till.<br /><br /><em>”I can't make you love me if you don't.<br />You can't make your heart feel something it won't.”</em><br /><br />Jag känner hur marken skälver en aning.<br /><br />Inte så som den skälver i Chile. Inte så som den ger vika under fötterna på de människor vars liv går sönder – bokstavligen.<br />Inte så som den hjälplöst försvann - och sedan brutalt gav sig till känna..! - under skidspetsarna på Anja. Inte så.<br /><br />Den bara skälver lite. Som en påminnelse.<br /><br /><em>”I can't</em><em> make you love me if you don't.<br />You can't make your heart feel something it won't.”</em><br /><br />Att L valde just mig den gången, för drygt tio år sedan, är ingen garanti för att hon vill ha mig imorgon. Eller ens idag.<br />Jag måste välja henne – varje dag. Bara så kan jag hoppas att hon i gengäld väljer mig.<br />Jag tror att det är Jonas Gardell som sammanfattat Kärlek så. Att välja varandra – varje dag. Jag tror att det är alldeles nödvändigt. Och väldigt svårt.<br /><br />Runt omkring mig går livet sönder. Människor som en gång valt varandra väljer istället bort.<br /><br />Förmodligen blir de lyckligare på egen hand. Eller i någon annans hand.<br />Jag sitter på ett isflak med min gamla sura hälft och håller tummarna.<br />(Alternativt står upp, på samma isflak, med armarna om L. Soundtracket dånar; Ratata och Frida, på väldigt hög volym.)<br /><br />Förmodligen har jag helt enkelt blivit så gammal att mina vänner inte längre dumpar varandra eller gör slut. De häller inte längre en öl över varandra på en syrefattig, fönsterlös flatklubb. De bärs inte längre ut från nyss nämnda flatklubb (Ja, det fanns i stort sett bara <em>en</em>. Det ni, era små polyamorösa queerveganer av årsmodell -90! En enda flatklubb. Som hade öppet <em>en gång i månaden</em>. Max.) av vaktbolagens Belgian Blues* för att de slåss och skitar ner dansgolvet.<br /><br />Det går inte till så längre. Jag har blivit vuxen. Mina vänner skiljer sig. Slåss gör de fortfarande, men främst om vårdnaden.<br />Och jag får nya perspektiv. Jag. Skilsmässobarnet. Inser att det kanske inte var så himla lätt för mina två vilsna heller. Att mina föräldrar kanske inte gick skilda vägar för att, i första hand, göra mig så illa som möjligt? Att de kanske bara inte riktig hade kläm på hur man gör.<br /><br />Jag vet inte heller hur man gör. Särskilt inte i dessa dagar när hela vintern blivit just en enda lång - vinter.<br />Jag tror inte att människor ger upp för lätt. Och jag vet att det inte alls är lätt.<br /><br />Jag minns fortfarande den första vintern, när barnen i stort sett bara var två skrikande kolikkramper och sömnlösheten lärde mig och L hur Vanmakt känns på riktigt. Och hur vi samtidigt måste bevisa att just vi och vår familj var alldeles fantastisk och skimrande, i alla regnbågens färger; trots att den mest var illaluktande, grönbrun, gulvit och smutsgrå. Hur hopplöst förlamande svårt det var att leva upp till sina egna förväntningar.<br />Vi satt vid köksbordet en svart natt den vintern och försökte navigera oss mot ett beslut. Och valde varandra. Igen. Ritade – än en gång – vårt eget sjökort och försökte märka ut grunden. Det var inte första gången. Inte heller den sista.<br /><br />Runt omkring mig går livet sönder. Människor väljer bort varandra.<br />Förmodligen blir de lyckligare på egen hand. Eller i någon annans hand. Jag hoppas innerligt att de blir det.<br /><em><br />”I can't make you love me if you don't.<br />You can't make your heart feel something it won't.”<br /><br />Jag älskar dig, L.<br />Så länge vi har varann.<br /><br /><br /><br /></em><br /><em></em><br /><em></em><br /><em></em><br /><em>*Nä. Här får 90-talisterna googla. Jag orkar inte.<br /><br /><br /><br /><br /><br /><br /><br /></em><em></em><em></em><em></em><em></em><em></em><em></em><em></em><em></em><em></em>ehttp://www.blogger.com/profile/18399277670863237086noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-4433305069182659601.post-69612405568036054782009-12-21T10:49:00.000-08:002009-12-21T11:17:53.406-08:00Utanför pepparkaksnormen."Alltså. <br />Även om jag inte fattar det där med <em>sexet </em>så kan jag ju fatta att det är enklare att leva med en tjej. För vi förstår ju varandra, vi tjejer. Det jag bara inte kan fatta är varför vissa tjejer väljer <em><em>tjejer som <em>är som killar</em></em></em>. Då kan man ju lika gärna vara ihop med en kille. Så är det ju. Faktiskt."<br /><br />Ja.<br /><br />Eller så är det så att androgyna tjejer är det absolut sexigaste som finns. För att de triggar precis allting i en på en och samma gång. För att de är så starka och modiga. Så mjuka och sensuella. Så hårda och så mjuka - samtidigt. För att de vet att kyssa en vimmelkantig. För att de sätter på vinterdäcken, lagar mat, slagborrar och bakar pepparkakor. För att de har fattat att pulkaåkning med barnen är något man GÖR – inte något man betraktar. För att de vågar vara just precis sig själva.<br /><br />Den absolut sexigaste människan jag någonsin träffat är min fru. Allra snyggast är hon i blåställ. <br />Hon passar inte i pepparkaksformen – och det gör inte jag heller.<br /><br />Ja.<br /><br />Jag kunde ha varit ihop med en kille. <br />Fast inte lika gärna. Inte på långa vägar.<br /><br />God Jul!<br /><br /><br /><br /><br />.<blockquote></blockquote>ehttp://www.blogger.com/profile/18399277670863237086noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-4433305069182659601.post-76506817310974108372009-10-20T07:49:00.000-07:002009-10-20T08:01:04.001-07:00Hyllning.Lite Större kommer hem ifrån frisören och är lycklig.<br />Kortsnaggad och vacker och Sig Själv. Precis som hon vill vara.<br /><br />Och jag tänker – igen – på all tid och energi jag lagt på att förklara för vår omgivning att det är Lite Större <em>själv</em> som valt sina kläder. Att det är <em>hon</em> som valt sin frisyr. Jag har varit så fruktansvärt rädd att människor skulle få vatten på sina medeltida kvarnhjul och tänka att ”därserman” och ”sågårdet” och ”vardetintedetviinnerstinnevisstehelatiden” (Det arma barnet <em>har ju dessutom ingen pappa..!</em>)<br /><br />Som det yttersta beviset för att det är <strong>synd.</strong> (om henne);<br /><br />Regnbågsbarn blir könsförvirrade. Stackars, stackars barn.<br /><br /><br />Att åka över sundet till kliniken var ett ställningstagande. Att övertyga mormor om att det nog skulle gå bra trots att vi <em>”inte hade någon man som försörjde oss”</em> kändes helt ok. Att handskas med biologistiska barnmorskor från kritaperioden på BB kunde jag ta. Att traska i paraden med barnvagnar och banderoller var verkligen ren Stolthet. (Och idag är jag lycklig att kunna konstatera att om mormor bara hade orkat så hade hon nog gärna traskat med i tåget, Stoltare mormorsmor finns inte..!)<br /><br />Men när dottern visade sig vara en liten könskrigare – då blev jag rädd.<br /><br />Då visade det sig att jag innerst inne bar på en liten förtvivlat konservativ - och för all del sorgligt biologistisk - kristdemokrat som grät och bad om att de traditionella könsrollerna skulle få förbli oförändrade, att könsöverskridande för alltid skulle förpassas till skampålen och att genusgörandet skulle få förbli oproblematiserat.<br />Då visade det sig att jag – om jag inte fick bevisa att Regnbågsbarn <em>blir precis lika NORMALA (!!!) som alla andra ungar</em> – inte visste vad jag skulle ta mig till.<br /><br />Det har faktiskt varit lite synd om barnet. Så många kränkande, förklarande resonemang jag fört ovanför hennes huvud. Så många klänningar och hårspännen jag försökt kränga på henne. Som jag trugat, mutat och förhandlat.<br /><br />Och hur stolt jag är idag över att hon aldrig vikt sig en tum.<br /><br />Vår dotter tar sig rätten att definiera sig själv. Ingen bestämmer vem hen ska vara.<br />Inte ens hennes hopplöst könsrollsbundna flatmorsa. Gott så.<br /><br /><em>”- Mamma. Varför säger du hela tiden till alla att jag är en tjej?<br />- Men..?! Det gör jag väl INTE…?!<br />- Jo det gör du. Varje gång nån säger, tixempel på IKEA; nu är det er tur killar, så säger du att jag är en tjej. </em><br /><em>Varför är det så viktigt? ”</em><br /><br /><br /><em></em><br /><em></em><br /><em></em><br /><em>.</em>ehttp://www.blogger.com/profile/18399277670863237086noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-4433305069182659601.post-83181992181522476722009-08-26T00:44:00.000-07:002009-08-26T00:53:03.059-07:00Jag försöker tänka som Harry Potter.Ingenting får den pojken ur balans. Han skolsituation är verkligen något för Björklund att bita i.<br />Hela Hogwarts kryllar av varelser som vill ha ihjäl Harry. Han utsätts för mordförsök oftare än han byter kalsonger. I stort sett alla hans fiender har övernaturliga krafter, kan anta vilka skepnader som helst, bemästrar svartkonst till fullo och drivs av ett orubbligt hat mot endast och enbart lille Harry.<br /><br />Koncentrationssvårigheter, Potter?<br />Icke. Studierna går lysande.<br /><br />Sömnproblem?<br />Not. Sover som en gris.<br /><br />Mörka Skogen är Farligast. En plats som bebos av otaliga osannolikt ondsinta själar vars främsta mål är att förgöra den lille skolpojken med de runda glasögonen.<br /><br />Vad gör Harry?<br />Knatar dit och plockar kantareller.<br /><br />Hybris? Nä. För om han vore övertygad om sin egen förträfflighet och litade blint på sin trollstav och sina formler så vore det en sak. Om han trodde att han var nån. Men, se, det gör han inte. Tvärtom. Han har möjligen en vag susning om sina förmågor och blir verkligen själv uppriktigt förvånad varje gång han kommer undan med livet i behåll. Vilket, för övrigt, på det hela taget är den enda känsla han någonsin ger uttryck för; Lätt Förvåning. Med betoning på Lätt.<br /><br />Jag försöker tänka som Harry Potter. Jag tror det gör mig gott.<br />Ett slemmigt monster under soffan. Jaha.<br />En Dementor i badrumsskåpet som försöker suga ur mig min själ?! Det var värst.<br />Ett gigantiskt spindelmonster som tar upp hela källarförrådet och som precis har satt i sig merparten av mina tillhörigheter och nu upphetsat väsande väntar i mörkret på e f t e r r ä t t e n...!<br />Har man sett.<br /><br />Är det någon som följer med och plockar kantareller?<br /><br /><br /><br />.ehttp://www.blogger.com/profile/18399277670863237086noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4433305069182659601.post-2561276438049361312009-07-14T13:16:00.000-07:002009-07-14T14:21:24.607-07:00StortHittade ett blåbärsris. Och en spegelblank sjö.<br />Barnen bredde ut pannkakorna över sina solblekta kalufser och skrattade så de kiknade. L höll sin hand i min.<br /><br />Somliga dagar blir världen plötslig hel och livet riktigt.<br /><br />Idag blev just en sådan dag.<br /><br /><br /><br /><br />.ehttp://www.blogger.com/profile/18399277670863237086noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-4433305069182659601.post-76457706274943952562009-07-12T14:15:00.000-07:002009-07-12T15:15:38.025-07:00Insikt.Lat och ledig. Snart börjar det klia. Här kan vi ju inte gå. Måste ut och se något annat. Finns det inget vi behöver? Något nytt till köket eller till Takterassen? Något köpcentrum vi kan lalla runt i med våra sommarlovslediga existenser.<br /><br />Ny kamera. Tung i handen. Vet inte alls vad brusreducering betyder. Men jag förstår, nästan instinktivt, att jag från och med nu inte kan leva utan. Och att barnen aldrig kommer att förlåta mig för de mediokra fotografier som hittills utgjort deras barndoms dokumentation. Dokumentation. Det är ju A och O. Det VET jag ju.<br />Närmare femton tusen för en kvalitativt dokumenterad barndom är väl vid närmare eftertanke nästan ingenting?<br /><br />Besinnar mig och traskar ut på parkeringen till bilen.<br />Bilen, ja. Det ser lite dammig ut. Vi borde verkligen byta bil.<br />Jag tror vi måste ha en 7-sitsig. Det kan ju faktiskt hända att ungarna har några kompisar som vill åka med.<br />Vilket påminner mig om att jag verkligen borde införskaffa betydligt fler Pókemonkort och extremt exklusiva puttekulor.<br />Så att ungarna kan köpa sig några kompisar.<br /><br />Liten drabbas av en plötsligt insikt om att han förmodligen aldrig kommer att få ett Nintendo DS.<br />Han vill dö. Med rätta, naturligtvis.<br /><br />Lite Större vill också ha nya saker. Likadana som hon redan har. Fast nya.<br /><br />Vi åker hem. Liten gråter högt. Lite Större ser ut genom fönstret. Vi uthärdar. Knappt.<br /><br />Där hemma lagar min älskade en trasig persienn. Istället för att köpa en ny.<br />Resten av familjen står förstummad. Hur tänker hon?<br /><br />Och jag får plötsligt bråttom på riktigt. Jag måste skynda mig ut till en smultronplanta eller till ett blåbärsris. Det måste finnas en sjö här någonstans, eller en trädkoja eller en nyfödd kalv. En hallonbuske eller en vändåtta. Ett ihållande ösregn mot ett fönster och en bok.<br /><br />Jag ska hitta dit. Och barnen ska med, om det så är det sista jag gör.<br /><br /><br /><br /><br />.ehttp://www.blogger.com/profile/18399277670863237086noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4433305069182659601.post-20628435686923485802009-07-08T12:58:00.000-07:002009-07-09T13:01:15.684-07:00Som en satellit. Nu. Kan jag förstå.Det bästa med ett åkband är att man kan åka samma bergochdalbana, igen och igen, precis hur många gånger som helst.<br />Man skulle kunna tro att det också är det sämsta.<br /><br />Men vi biter ihop. L och Liten åker samma båtar, i samma riktning, (medsols) i samma hastighet och med samma gupp och gungfly. Och jag och Lite Större åker bergochdalbana. Varv efter varv efter varv efter varv. Det blir klart roligare för varje gång.<br /><br />Faktiskt även för L och mig. För ungarnas gapskratt är verkligen det största som finns. Det där skrattet som börjar nere i tårna och som bildar en virvel inne i magen innan det bubblar ut som såpbubblor och sockerdricka och smällare. Jag sitter och sneglar på ungen i smyg och snorar och blir som kladdig sockervadd inombords.<br /><br />Vi möter andra föräldrar som också befinner sig i omloppsbana runt ungarnas pärlande gapskratt. Varv efter varv åker vi. Runt, runt, runt. Och i en andra, större, omloppsbana runt landet. Sommarland och Grönan och Sommarland och Liseberg. Runt, runt, runt. Så färdas vi, i oändliga cirklar, alla sommarlovsdrömsuppfyllande föräldrar. Yra i huvudet, kräkfärdiga, med blöta ögon och en lätt svajjig gång. Regnbågspäron och vanliga. Inför ungarnas gapskratt är vi alla lika.<br /><br />Och jag tänker, när jag och Lite Större står i kön, att jag inte längre är en radiobil. Jag tror att jag var en radiobil väldigt länge. En som måste fram och som måste knuffas och som inte kom någonstans trots att hon bökade och stångade och buffade för allt vad tygen höll. Och som blev så outsägligt ledsen varje gång hon krockade.<br />Någonstans i såpbubbleskrattens tid har jag långsamt förändrats. Och jag är inte klar än. Jag har visserligen inte bestämt vad jag ska bli när jag blir stor.<br />Kanske blir jag en slänggunga. De verkar glada. Eller en bergochdalbana. En hisnande vansinnesfärd längs gnistrande skenor ovan trädtopparna.<br />Fast nej. Jag tror inte det. Jag bestämmer inget nu. Jag väntar och ser och fortsätter snurra.<br /><br />Kanske blir jag helt enkelt en våffelstuga. De luktar så gott. Och jag tycker om grädde.<br /><br />Det är helt ok med mig om det blir så.<br />En våffelstuga. Det är inte heller det sämsta.<br /><br /><br /><br /><br />.ehttp://www.blogger.com/profile/18399277670863237086noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-4433305069182659601.post-54135956352250754792009-06-29T12:17:00.000-07:002009-06-30T01:57:48.754-07:00Alla rätt.Doktorn hittade inget fel på mig.<br /><br />Ha, tänkte jag. Då har Doktorn sannerligen inte letat ordentligt.<br /><br />Det finns massor med fel på mig. Jag är löjligt mörkrädd. Jag är en väldigt tröttsam besserwisser. Och det kunde ju vara ok, om jag inte samtidigt vore så in i bänken konflikträdd. Jag är lat och har samtidigt på tok för höga ambitioner. Jag orkar inte resa mig och lyckas aldrig lära mig hur man bromsar i tid. Jag tar beslut för snabbt och för ogenomtänkt. Jag börjar alldeles för många meningar i rad med ordet ”Jag”.<br /><br />Men jag har en massa rätt också.<br /><br />L, Liten och Lite Större är helt rätt. Bara en sån sak. Och så är jag modig, lite varje dag. Och så är jag omtänksam. Och ganska snäll. Och bra på en massa viktiga saker. Och dessutom har jag faktiskt börjat fatta vad som verkligen är viktigt. Och så struntar jag blankt i att jag börjar alldeles för många meningar i rad med ordet ”Och”. (Egentligen kan man strängt taget inte alls börja en mening med ordet ”Och”. Säger min mor. Och det kan hon ju ha rätt i.)<br /><br />Så det gör inte så mycket att Doktorn inte hittade något fel på mig. Jag vet redan, alldeles själv.<br /><br />Jag har ont i halsen.<br /><br /><br /><br />.ehttp://www.blogger.com/profile/18399277670863237086noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4433305069182659601.post-50544687696725249472009-06-28T06:13:00.000-07:002009-06-28T06:18:56.457-07:00Dialog(Stor frustration möter massivt motstånd.)<br /><br /><em>- Men mamma. Jag vill bestämma själv..!<br />- Du får bestämma själv när du blir 18 år.</em><br /><em>- Va?<br />- Man får bestämma själv när man fyller 18 år.</em><br /><br />(Tvekan.)<br /><br /><em>- Vadå?! Får man bestämma själv när man fyller 18 år?!<br />- Ja. Man får bestämma själv när man fyller 18 år.</em><br /><br />(Paus. Tystnad. Plötslig glädje.)<br /><br /><em>- Då bestämmer jag att jag fyller 18 år nu.</em><br /><em></em><br /><em></em><br /><em></em><br /><em>.</em>ehttp://www.blogger.com/profile/18399277670863237086noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-4433305069182659601.post-25364785878180115302009-06-27T08:23:00.000-07:002009-06-27T10:57:17.899-07:00OmLite Större frågar om jag skulle tycka om några andra barn. Jag förstår inte. Några andra, om jag hade några andra barn. Jo, svarar jag. Jag skulle tycka om alla barn jag fick. Men, mamma, om du hade dem istället för oss. Och du <em>inte visste att vi fanns?<br /></em><br />Faktiskt. Om de tagit pappafröna ur en helt annan burk. Då hade det ju blivit helt andra barn. Antar jag.<br /><br />Två lovebirds som älskar varandra. Som vill fläta pinnar tillsammans i en evighet och tjafsa om vilken pinne som ska sitta var och om det inte borde vara högre kant och om det inte vore bra att köra på de här, nya, lite böjligare pinnarna, och ja, jag vet att de är mycket svårare att få loss, men skatorna i trädkronan bredvid har börjat med såna, och jag tror visst det håller, var inte en sån skeptiker, titta här, jag <em>hoppar</em> i det, se, det gungar lite bara. Nästan mysigt, eller hur älskling? Inte alls farligt, och jag ska bara täta lite här på sidan, och till slut; till slut blir det ett bo. Ett alldeles fantastiskt bo. (Eller, förresten, just vilken pinne som ska sitta var har vi kanske inte haft anledning att diskutera. Det finns bra metaforer. Också.)<br /><br />Och exakt vilken spermie som hinner först fram, och som nådeligen blir insläppt – för det är naturligtvis ägget som väljer, i sin Stora Nåd – det är omsorgsfullt utvalt och ren slump.<br />Och när det gäller just såna skator som vi; omsorgsfullt utvalt. Och ännu lite mera slump.<br /><br />Vilka kloka ägg vi har, jag och L. Som benhårda Idol-jurymedlemmar. Du? Knappast!? Eller du? Är du <em>freakin</em> <em>out of your mind?!!</em><br />Du simmar så jag härmed ansöker om att omedelbart och utan dröjsmål få lämna tillbaka mitt gamla simborgarmärke.<br /><em>Cause if that´s swimming... I don´t want nothin to do with it!<br /></em>Tills de hittade en snubbe som platsade. Bestämde sig. Och släppte in.<br /><br />Om jag inte visste att ni fanns? Du och Liten. Då skulle jag sakna er ändå.<br />Det gjorde jag så länge, alla dagar.<br /><br />Förstod jag först då.<br />När ni kom.<br /><br /><br />.ehttp://www.blogger.com/profile/18399277670863237086noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-4433305069182659601.post-5728430860621524912009-06-26T05:43:00.000-07:002009-06-27T10:55:44.017-07:00Lite närmare HimlenVi har en alldeles fantastisk takterass. Alla som kommer hit påpekar att vi ju har en<em> alldeles fantastisk</em> takterass. Mmm, ler jag. Det har vi. Tänk för att vi har det.<br />Tänk att ha en sån. Bara detta att kunna säga till sig själv, lite lätt, att idag ska jag nog sitta en stund på takterassen.<br /><br />Var på gymnasieåterträff för ett par veckor sedan och glömde helt att nämna Takterassen. Oförlåtligt. Sitta med ett ess i rockärmen och glömma bort att spela det. Jag måste verkligen ha bättre koll nästa gång jag får chansen att manifestera vem jag blivit och vad jag åtstadkommit med mitt liv. Har man Takterass så har man ju faktiskt blivit Någon! Man har inte en balkong, inte en uteplats, inte ett uterum, inte en trädgårdstäppa utan man har en Takterass.<br /><em></em><br /><em>Vi har en fyra. I etage.<br /></em>(paus)<br /><em>Med Takterass.<br /></em><br />Nu ska jag berätta hur det är att ha en Takterass:<br /><br />När det är sol är det alldeles fantastiskt. Solen ligger rakt på, hela dagen. Vid åttatiden på morgonen är det varmt, en timme senare är det helt överväldigande. Helt överväldigande HETT. Ställde ut samtliga vinterynkliga krukväxter förra sommaren, så att de skulle få lite sol. Det fick de. Nu flämtandas de förkolnade resterna i Nangijala. (Där de f.ö. blivit körsbärsträd. Det var det de egentligen var. Innerst inne är vi alla Rosa..!) Ibland häller jag vatten i en balja så att ungarna kan få plaska. Och fyller på med mera, kallare. Barnen står ut en kvart. Sen går de in och bygger lego.<br /><br />När det blåser en lätt sommarbris och kvinnorna nere på marken tar på sig t-shirt istället för tanktop (Min Gud?! Varför har du övergivit mig?) så råder på Takterassen full orkanstyrka. Badbaljan dundrar omkring i blåsten och utemöblerna i plast står och slår mot varandra. Ibland får vi för oss att gå ut, min fru och jag. Står tätt intill varandra och skriker att det är ju inte så dumt det här, med Takterass. Vi kanske kunde krukodla något här uppe? Sen går vi in till barnen. Som fortfarande bygger lego.<br /><br />När det regnar säger vi till varandra att det vore kanon med ett <em>tak</em> på Takterassen. Så att man kunde sitta ute, trots allt det blöta. Och liksom kunna <em>utnyttja</em> det här urymmet, som ett extra rum. Det ska vi verkligen ta tag i nån gång. Ska bara städa undan det här legot som ligger precis överallt. Hur lyckas de?<br /><br />Och ibland, på sommaren, när solen försvunnit runt huset och är på väg ner på andra sidan, och kvällen ännu inte hunnit bli kylslagen och blåsig, då säger jag att vi bara måste sitta på Takterassen en stund. Vi kanske kan äta middagen där? Och sitta ute, och slippa polleneländet och vara lyckliga över att vi kan sitta med sån utsikt och äta sallad och färskpotatis och lite fisk? L lagar maten (se tidigare: Terapi) och jag dukar och ropar på barnen och slår isbitsfacket mot diskbänken och blandar flädersaft.<br /><br />Då börjar grannjävlarna grilla. Ofelbart. Varenda jävla gång. Och det enda som skiljer vår fantastiska Takterass från deras fantastiska Takterass är en tunn, tunn träspaljé.<br /><br />Och jag har astma.<br /><br /><br /><br />.ehttp://www.blogger.com/profile/18399277670863237086noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4433305069182659601.post-20765928057983372472009-06-25T10:40:00.000-07:002009-06-25T11:09:46.636-07:00För sentHan kan inte sluta skrika och han skriker, skriker, skriker att han håller på att dö. Vrålar i smärta, med tårarna sprutande. Han är alldeles ensam, det svåra kommer aldrig att ta slut och han orkar inte mer.<br /><br />Det är för sent.<br /><br />Det är så oerhört. Så ofattbart. Han snyftar och gråter och vrider sig i sängen. Lakanen klibbar. Svetten och snoret rinner. Det är verkligen alldeles för sent.<br /><br />På tok för sent för att gå hem till en kompis och leka star wars.<br /><br /><br />Om han ändå hade en radiostyrd bil.<br /><br />Eller en gummibåt.<br /><br />Om han hade en gummibåt så skulle han åka så långt ut så att han inte såg oss längre. Utan flytväst. Fast han bara kan simma 25 meter. Så att vi fick känna hur det känns.<br /><br />Faktum är att L är den dummaste mamma han någonsin haft. (Äntligen en gren där hon vinner. Annars slår jag henne i precis allt. Vändåtta. Kubb. Fia med knuff. Särskilt Fia med knuff. Hon är <em>så dålig</em>! Och jag är så bra..! Jag vägrar naturligtvis konsekvent alla grenar som innebär någon form av ren fysisk styrkemätning. Det skulle rendera henne oförtjänta fördelar. Det är ju trots allt hon som är mannen i vårt förhållande.)<br /><br />Om han ändå hade ett lasersvärd.<br /><br />Eller en pappa.<br /><br />Älskade Liten.<br />Jag vet hur det känns. Och den enda tröst jag kan ge är att man vänjer sig.<br /><br /><br /><br />.ehttp://www.blogger.com/profile/18399277670863237086noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-4433305069182659601.post-25209785077848375852009-06-24T05:54:00.000-07:002009-06-24T08:22:43.292-07:00Terapi”Jaha”, sa Psykologen, och såg snäll ut.<br />”Och vem, skulle du säga, är <em>mannen</em> i ert förhållande?”<br /><br />Jag skrattade vänligt, för även om den vitsen är gammal så måste man ju ändå skratta lite artigt när någon försöker komma lite nära och bli lite förtrolig. Sen blev det tyst.<br /><br />Han skämtade inte. Han ville verkligen veta. För någon, menade han, måste ju vara <em>mannen</em> och någon måste vara <em>kvinnan</em> i ett förhållande. Och nu bad han mig definiera vem av oss som var mannen. Jag log brett.<br /><br />”Ingen, sist jag kollade. Men jag ska absolut gå hem och titta riktigt noga. Det kan bli trevligt.” Psykologen log inte. Det gjorde jag.<br /><br />”Fast jag är rädd att läget förblivit oförändrat. Och att det är det som är själva poängen.”<br /><br />Han hade en lång akademisk utbildning bakom sig. Legitimerad psykolog, med många år i yrket. Han var vänlig och lågmäld. Han hade inte förläst sig på modern genusteori. Men han hade fog för sina tankestrukturer, och han förklarade gärna.<br /><br />Han kände ett bögpar. Och den ene lagade bilen och den andre lagade maten. Så det så.<br /><br />Och efter tio år tillsammans med min fru så borde jag väl ha en ganska bra bild av hur det förhöll sig i vårt förhållande?<br /><br />”Det är förstås min fru som lagar bilen. Så då är det väl hon som är <em>mannen</em>.”<br /><br />Psykologen sken upp. Såg riktigt glad ut.<br /><br />Jag fortsatte;<br /><br />”Det är dessutom hon som lagar maten. Tar det ut vartannat då?”<br /><br />Plötsligt var jag genuint intresserad av hur han tänkte. Men Psykologen orkade inte förklara mer. Helt tyst nu. Såg ganska trött ut. Sneglade på klockan.<br /><br />Jag bestämde mig för att vara lite mer tillmötesgående.<br /><br />”Det är klart att jag kan se att L kanske är lite mer maskulin än vad jag är. Åtminstone till det yttre. Om du menar att hon har kort hår och blåställ på jobbet. Fast jag har ju ex som är bra mycket mer feminina än vad jag är. Och jag vet kompisar till L som får henne att framstå som Baby Spice. Jag menar bara att det såklart går att jämföra vad som helst, storleken på snusprillan eller längden på nacksnagget, men att det ju inte gör någon av oss till Man. Eller Kvinna, för den delen. Jag menar såhär; Om vi hämtar en av dina kollegor här ute i korridoren och sätter honom bredvid dig så kanske du plötsligt skulle verka väldigt feminin jämfört med honom. Och om vi hämtade en annan så kanske du lika snabbt skulle framstå som höjden av manlighet…”<br /><br />”Jo,” sa psykologen. ”Det är klart”.<br /><br />Han log. Jag log. Vi hade nått fram till varandra. Han blinkade ödmjukt.<br /><br />”Vi psykologer är väl kanske lite fjolliga.”<br /><br /><br />.ehttp://www.blogger.com/profile/18399277670863237086noreply@blogger.com2