Annons.

När jag gick i gymnasiet skrev jag en uppsats om min kärlek till Danny Amatullo. Min text gick mestadels ut på att jag vägrade acceptera att Danny var en uppdiktad rollkaraktär och att det fanns ett kameracrew och ett antal omtagningar och förmodligen ett strikt inspelningsschema. Illusionen kändes sann, och för mig var den upphöjd, helig, onåbar och fantastisk. Tv-serien Fame var det bästa jag sett, och jag missade aldrig någonsin ett enda avsnitt. Musiken från serien kan i det närmaste betraktas som ett soundtrack till hela min förpubertet. (Även om det kanske bör nämnas att Twisted Sisters, Michael Jackson, Howard Jones och Morten Harket också kom att spela ganska avgörande roller i denna min kastrationskomplexfyllda livsfas.) Danny var hursomhelst min drömkille, alla kategorier.

Så småningom, något år efter den där uppsatsen, skulle jag äntligen börja våga stå för mina långt mycket hetare känslor; dem för Nicole - och ungefär samtidigt kunde jag erkänna att det var Lisa Bonet som var anledningen till att jag tillbringade alla timmarna vid The Cosby Show. Inte Malcolm-Jamal. Och penisavunden släppte ungefär samtidigt som jag insåg att jag var ganska framgångsrik hos brudarna, precis sådan som naturen skapat mig. (Eller, som de sociala konstruktionerna och performativiteten skapat mig, såklart. Också. Jag vet. Men; ni fattar!)

Nu finns Fame på Dvd. Jag har köpt hela säsong 1 och 2. Och jag kan inte titta.

För jag identifierar mig inte längre med kidsen. Jag håller på Mr Shorofsky och Mrs Berg..!!!

Leroy är en nonchalant skitunge som inte förstår sitt eget bästa. Danny är en tvångsmässigt skämtande latmask och Doris är så präktig att jag kräks. Brunos ifrågasättanden formligen hackar sönder musikundervisningen och Leroys uppträdande under engelsklektionerna är helt oacceptabelt. Och inkonsekvensen från lärarsidan är skrämmande; har man sagt att en elev är avstängd från ett projekt – pga obefintlig närvaro under balettlektionerna – så kan man väl inte i nästa sekund låta ungen dansa solo?! Och det utan att han deltagit under en enda repetition. Hur ska den unge mannen lära sig att ta eget ansvar och att förstå vikten av självdisciplin och respekt för andra människors ansträngningar? Jag bara lyfter frågan.

Nia Peeples är inte med förrän i säsong 4. Carlo Imperato är en ganska taskig skådis. Om någon vill köpa ett par dvd-boxar så finns de till försäljning.

Jag har blivit stor.



.

Vykort.

Jag bejakar den tyska tanten i mig och köper ett par plastbadskor som jag har på mig på nakenbadstranden. Badskor på fötterna, en sjal om huvudet och ett par solglasögon som täcker halva ansiktet. Inget mer. Jag är en syn för gudinnor.

En bit bort smörjer två kvinnor in varandra på ryggen. På en luftmadrass i vattnet skojbråkar två tjejer tills den ena vinner och den andra åker i. Ett par håller varandra i handen. Först här blir det tydligt hur mycket energi det tar att dagligen förhålla sig till sin egen avvikelse. Först när abnormiteten är helt upphävd känner jag hur fridsamt det är att inbegripas av normen. Ingen tittar till. Ingen vänder på huvudet. Vi bara är.

Här finns en ficka av normalitet, en glasskål med sand, stenar och varmt vatten. Vi är varken Prideparad eller The only gay in the village. Inga blickar att ignorera eller möta. Inget avvikande att överhuvudtaget förhålla sig till. Och då finns plötsligt tid att prata - och välja varandra än en gång. Kanske.

Det är inte lätt. I en veckas tid har L och jag omsorgsfullt vänt på varenda sten på den här strandremsan. Och alla bumlingar har jävlar i mig inte varit alldeles lätta att dra runt. Badskorna har kommit väl till pass.

Vi köpte ett yatzy för att slippa prata med varandra.
Vi fyllde baksidan av protokollet med orsaker att vara tillsammans.
Jag älskar henne.

På flygplatsen när vi ska hem hör jag två äldre damer förfasa sig över alla lesbiska kvinnor som invaderar ön. De är pladdriga och sensationslystna och äcklade. Jag känner hur skålen slås sönder. Det gör ont. Jag var inte beredd, jag hade inte garden uppe. Jag hade glömt. När damerna förstår att vi hört så fnittrar de som tonårsbrudar. Jag tänker att de inte ska få se att jag gråter. Att jag borde säga något nu, att jag borde slå tillbaka. Sedan inser jag att de inte talar om oss. Ingenting jag sett eller upplevt den här veckan har några likheter med de bilder damerna beskriver för varandra. Vi är ingenting av allt det fula. Vi är Kärlek. Vi är den vackraste enhet jag någonsin tillhört. Nu vill jag hem till barnen.

Jag är en tysk tant. Min fru är en Golden retriever.

Ich liebe ihr.



.

Fast just sjötomten är inte så viktig.

Jag har ett långt samtal med en elev. Försöker lyssna och trösta. Hon har en känsla av att hennes lärare inte sätter rättvisa betyg. För ibland, när hon gjort någonting riktigt bra så får hon bara knappt godkänt. Och andra gånger, när hon inte alls orkat prestera - så får hon högsta betyg..?

Jag önskar att jag kunde säga henne att jag det bara blivit någon bugg i systemet. Att jag ska prata med hennes lärare och lösa problemet åt henne. Att rätt ska vara rätt och att såväl belöningar som uteblivna sådana naturligtvis skall stå i relation till insatsen, eller åtminstone till noterad kunskapsnivå.

Men det är ju inte så.

Det är inte så.

Det finns gånger när en gör precis allting rätt. En anstränger sig och kämpar och slåss och biter ihop och är så jävla, jävla duktig så Supernanny skulle göra i byxorna om hon såg en. Och få sitta på skämspallen väldigt länge.

Det finns nätter när en sitter och gråter i sitt vardagsrum, mitt i cyberspace och desperat försöker hitta ett sätt och håller om sina sömnlösa ungar och försöker säga till sin själs älskade att det finns så mycket som vi ändå har. Trots allt.

Det finns stunder när en inte orkar resa sig och borsta av sig mer. När jubelkören bara helt enkelt uteblir och allting är försent. När en klarat vartenda litet ynka moment på listan över vad som krävs för att en ska få den så hett eftertraktade jävla guldmagistern. Och lik förbannat sjunker som en sten.

Du kan affirmera dig ända in i döden. Drömmar som inte får gå sönder gör det ändå.

Det finns dagar när ett par alldeles oförtjänta guldstjärnor skulle sitta fint. För att väga upp skiten.

En valseger, en sjötomt, en vän som orkar ta sig in. Ett svenskt medborgarskap åt någon som verkligen behöver det. En unge i en krubba.

I ett stall.





.

Sötma

I två år har Liten har tjatat om en gummibåt och i två år har L svarat att han får en när han blir större. Oändliga diskussioner om exakt hur stor man är när man är större och när man eventuellt kan beräknas uppnå denna eftersträvansvärda storlek. Till slut tröttnade L och satte ner foten; Såhär. När du kan simma hundra meter i ett sträck så får du en gummibåt. Hundra meter. I ett sträck. Och det, min vän, kommer att dröja...!"
Med detta ansåg hon saken vara avgjord och ämnet slutdiskuterat.

En ny, oanad diskussion tog vid där den första så abrubt fått sitt slut. Liten påstod att han kunde. Jag själv (som förstås är den goda mamman) tog Liten i famnen och förklarade att hundra meter är väldigt, väldigt långt och att det finns så mycket andra underbara saker du kan göra i sommar. Äta glass och skrapa knäna och bygga kojor och så kan vi simträna tillsammans på grunt vatten. Liten grät.

Igår åkte vi till Valhallabadet för att få slut på striden. När Liten väl skulle få syn 50-metersbassängen så skulle han inse att det hela var ett omöjligt företag och resignera inför faktum. Och om han, mot förmodan, skulle våga sig på ett försök så skulle han ganska snart klamra vid kanten och få bäras ut till bastun i sin ömma moders armar. Var det tänkt.

Och nu är saken avgjord och ämnet äntligen slutdiskuterat.
Vi köpte en ny pump till L också, så det inte blir så jobbigt för henne i sommar.






.

Det är dags.

Jag har slutat undra vem jag är. Faktiskt. Jag har insett att det inte är så himla viktigt.

Jag grubblar inte längre vad jag ska bli. Det är inte så noga.

Framför allt har jag slutat försöka hitta svaret på vad jag vill göra. Vilket för övrigt måste vara den mest ångestskapande fråga som över huvud taget går att ställa sig; hur i all världen besvara den? När det finns så svindlande många alternativ..!

Som jag har vänt på de frågorna; vad jag ska bli när jag blir stor, vad jag innerst inne vill göra och om jag duger till det. Som jag vridit mig på min egen krok. I så många år. Som jag letat efter svaren, utan att någonsin reflektera över själva frågeformuleringen.
Som man ropar får man svar.

Och nu, samtidigt som tjälen - äntligen! - går ur marken och krokustrollerierna tar fart, lyssnar jag förundrat till ett rop jag aldrig hört förut;

”Var vill du vara?”

Inte hur. Inte vad. Var.

Långsamt och nästan ursäktande kommer svaren till mig. De är alldeles underbara. De rymmer platser, möten och sammanhang; Jag vill vara bland människor som är trygga och snälla. Som är glada att jag är just där och inte för vad jag kan eller för vad jag eventuellt skulle kunna åstadkomma om jag bara ville/orkade/förmådde/ helt enkelt skärpte mig.
Jag vill vara i jämlika möten med vuxna människor. Jag vill vara i nyfikna samtal med vuxna människor. Jag vill vara bland andra som jag kan känna igen mig själv i, sådan jag är idag. Jag vill få välja att vara ifred ibland, när jag behöver tid att tänka. Jag vill vara hemma hos min familj - utan att ständigt undra om jag kunde ha gjort mer.

Jag har varit en väldigt bra lärare i ganska många år. Ibland alldeles lysande. Jag har haft storslagna planer på rektorsexpeditioner och i kopieringsrum. Jag har gjort fantastiska saker i klassrum och i samlingssalar. Jag har skällt och peppat och lyssnat och lirkat och räddat och inspirerat och pressat och motiverat och bedömt. Jag har traskat en halvmara i ändlösa skolkorridorer. Jag har gråtit så många gånger bakom skåpen i lärarrummet.


Det är dags för helt andra rum. Det är dags för helt andra möten.

Nu.






.

Experimentteater.

Liten är inte kvar. Han var här alldeles nyss, för bara någon sekund sedan. Eller en minut kanske. Jag vet att jag pratade med honom för fem minuter sedan. Ok, tio. Max.

Han finns inte i gångarna och inte mellan hyllorna. Han står inte bland Harry Potterprylarna och hur gärna jag än vill så hittar jag ingen liten Darth Vader runt en och trettio.

Han måste ha gått ut. Jag rusar ut på gatan och springer nästan in en dam med gula shoppingkassar. Jag ser honom ingenstans. Män och kvinnor, taxibilar och spårvagnsgnissel. Ingen Liten så långt ögat når. Jag står och vrider mig i cirklar och vet inte åt vilket håll jag ska springa.

Något rött i ögonvrån, på marken, invid huskroppen. Jo det är den; overallen. Den röda Didrikssonoverallen som han varit så arg på hela den här vargavintern. Jag tänker att jag kanske varit orättvis. Att han kanske borde få thermobyxor.
Varför ligger Litens overall i brunsnön?

Sedan den isande, förlamande insikten; det är försent.
Den här gången kom jag försent.

Litens kropp i onaturlig vinkel. Pannan mot asfalten. Mössan har glidit upp i nacken, det fläktar i lockarna och jag tänker att jag borde tvättat den där mössan för länge sedan. Det borde jag verkligen ha gjort.
Liten ligger alldeles stilla.


Jag står fastfrusen i marken och vågar inte röra mig. Jag vill inte veta det jag redan förstår. Istället blir jag kvar, två meter ifrån och ropar Litens namn. Han rör sig inte. Jag ropar igen. Ingen reaktion.

Världen blir tyst och underlig. Jag behöver kräkas.
Jag ropar igen.
Ingenting.

Det är försent. Det är försent.
Jag kom försent.


Då vänder Liten på huvudet. Den lilla rösten är det enda som hörs.

Hej.


I en enda rörelse är jag framme och lyfter och ruskar och bannar och håller hårt, hårt, hårt. Tårarna bränner. Är du inte klok?

Förstår du inte att det ser konstigt ut när du ligger sådär?


Jo.

Han ler stort.


Det var faktiskt en farbror som frågade var mina föräldrar var någonstans.




.

Rapport från ett isflak

Spotify. Som tagit mig igenom den här vintern. Bonnie Raitt. Som hjälpt till.

”I can't make you love me if you don't.
You can't make your heart feel something it won't.”

Jag känner hur marken skälver en aning.

Inte så som den skälver i Chile. Inte så som den ger vika under fötterna på de människor vars liv går sönder – bokstavligen.
Inte så som den hjälplöst försvann - och sedan brutalt gav sig till känna..! - under skidspetsarna på Anja. Inte så.

Den bara skälver lite. Som en påminnelse.

”I can't make you love me if you don't.
You can't make your heart feel something it won't.”

Att L valde just mig den gången, för drygt tio år sedan, är ingen garanti för att hon vill ha mig imorgon. Eller ens idag.
Jag måste välja henne – varje dag. Bara så kan jag hoppas att hon i gengäld väljer mig.
Jag tror att det är Jonas Gardell som sammanfattat Kärlek så. Att välja varandra – varje dag. Jag tror att det är alldeles nödvändigt. Och väldigt svårt.

Runt omkring mig går livet sönder. Människor som en gång valt varandra väljer istället bort.

Förmodligen blir de lyckligare på egen hand. Eller i någon annans hand.
Jag sitter på ett isflak med min gamla sura hälft och håller tummarna.
(Alternativt står upp, på samma isflak, med armarna om L. Soundtracket dånar; Ratata och Frida, på väldigt hög volym.)

Förmodligen har jag helt enkelt blivit så gammal att mina vänner inte längre dumpar varandra eller gör slut. De häller inte längre en öl över varandra på en syrefattig, fönsterlös flatklubb. De bärs inte längre ut från nyss nämnda flatklubb (Ja, det fanns i stort sett bara en. Det ni, era små polyamorösa queerveganer av årsmodell -90! En enda flatklubb. Som hade öppet en gång i månaden. Max.) av vaktbolagens Belgian Blues* för att de slåss och skitar ner dansgolvet.

Det går inte till så längre. Jag har blivit vuxen. Mina vänner skiljer sig. Slåss gör de fortfarande, men främst om vårdnaden.
Och jag får nya perspektiv. Jag. Skilsmässobarnet. Inser att det kanske inte var så himla lätt för mina två vilsna heller. Att mina föräldrar kanske inte gick skilda vägar för att, i första hand, göra mig så illa som möjligt? Att de kanske bara inte riktig hade kläm på hur man gör.

Jag vet inte heller hur man gör. Särskilt inte i dessa dagar när hela vintern blivit just en enda lång - vinter.
Jag tror inte att människor ger upp för lätt. Och jag vet att det inte alls är lätt.

Jag minns fortfarande den första vintern, när barnen i stort sett bara var två skrikande kolikkramper och sömnlösheten lärde mig och L hur Vanmakt känns på riktigt. Och hur vi samtidigt måste bevisa att just vi och vår familj var alldeles fantastisk och skimrande, i alla regnbågens färger; trots att den mest var illaluktande, grönbrun, gulvit och smutsgrå. Hur hopplöst förlamande svårt det var att leva upp till sina egna förväntningar.
Vi satt vid köksbordet en svart natt den vintern och försökte navigera oss mot ett beslut. Och valde varandra. Igen. Ritade – än en gång – vårt eget sjökort och försökte märka ut grunden. Det var inte första gången. Inte heller den sista.

Runt omkring mig går livet sönder. Människor väljer bort varandra.
Förmodligen blir de lyckligare på egen hand. Eller i någon annans hand. Jag hoppas innerligt att de blir det.

”I can't make you love me if you don't.
You can't make your heart feel something it won't.”

Jag älskar dig, L.
Så länge vi har varann.







*Nä. Här får 90-talisterna googla. Jag orkar inte.