Insikt.

Lat och ledig. Snart börjar det klia. Här kan vi ju inte gå. Måste ut och se något annat. Finns det inget vi behöver? Något nytt till köket eller till Takterassen? Något köpcentrum vi kan lalla runt i med våra sommarlovslediga existenser.

Ny kamera. Tung i handen. Vet inte alls vad brusreducering betyder. Men jag förstår, nästan instinktivt, att jag från och med nu inte kan leva utan. Och att barnen aldrig kommer att förlåta mig för de mediokra fotografier som hittills utgjort deras barndoms dokumentation. Dokumentation. Det är ju A och O. Det VET jag ju.
Närmare femton tusen för en kvalitativt dokumenterad barndom är väl vid närmare eftertanke nästan ingenting?

Besinnar mig och traskar ut på parkeringen till bilen.
Bilen, ja. Det ser lite dammig ut. Vi borde verkligen byta bil.
Jag tror vi måste ha en 7-sitsig. Det kan ju faktiskt hända att ungarna har några kompisar som vill åka med.
Vilket påminner mig om att jag verkligen borde införskaffa betydligt fler Pókemonkort och extremt exklusiva puttekulor.
Så att ungarna kan köpa sig några kompisar.

Liten drabbas av en plötsligt insikt om att han förmodligen aldrig kommer att få ett Nintendo DS.
Han vill dö. Med rätta, naturligtvis.

Lite Större vill också ha nya saker. Likadana som hon redan har. Fast nya.

Vi åker hem. Liten gråter högt. Lite Större ser ut genom fönstret. Vi uthärdar. Knappt.

Där hemma lagar min älskade en trasig persienn. Istället för att köpa en ny.
Resten av familjen står förstummad. Hur tänker hon?

Och jag får plötsligt bråttom på riktigt. Jag måste skynda mig ut till en smultronplanta eller till ett blåbärsris. Det måste finnas en sjö här någonstans, eller en trädkoja eller en nyfödd kalv. En hallonbuske eller en vändåtta. Ett ihållande ösregn mot ett fönster och en bok.

Jag ska hitta dit. Och barnen ska med, om det så är det sista jag gör.




.