Spotify. Som tagit mig igenom den här vintern. Bonnie Raitt. Som hjälpt till.
”I can't make you love me if you don't.
You can't make your heart feel something it won't.”
Jag känner hur marken skälver en aning.
Inte så som den skälver i Chile. Inte så som den ger vika under fötterna på de människor vars liv går sönder – bokstavligen.
Inte så som den hjälplöst försvann - och sedan brutalt gav sig till känna..! - under skidspetsarna på Anja. Inte så.
Den bara skälver lite. Som en påminnelse.
”I can't make you love me if you don't.
You can't make your heart feel something it won't.”
Att L valde just mig den gången, för drygt tio år sedan, är ingen garanti för att hon vill ha mig imorgon. Eller ens idag.
Jag måste välja henne – varje dag. Bara så kan jag hoppas att hon i gengäld väljer mig.
Jag tror att det är Jonas Gardell som sammanfattat Kärlek så. Att välja varandra – varje dag. Jag tror att det är alldeles nödvändigt. Och väldigt svårt.
Runt omkring mig går livet sönder. Människor som en gång valt varandra väljer istället bort.
Förmodligen blir de lyckligare på egen hand. Eller i någon annans hand.
Jag sitter på ett isflak med min gamla sura hälft och håller tummarna.
(Alternativt står upp, på samma isflak, med armarna om L. Soundtracket dånar; Ratata och Frida, på väldigt hög volym.)
Förmodligen har jag helt enkelt blivit så gammal att mina vänner inte längre dumpar varandra eller gör slut. De häller inte längre en öl över varandra på en syrefattig, fönsterlös flatklubb. De bärs inte längre ut från nyss nämnda flatklubb (Ja, det fanns i stort sett bara en. Det ni, era små polyamorösa queerveganer av årsmodell -90! En enda flatklubb. Som hade öppet en gång i månaden. Max.) av vaktbolagens Belgian Blues* för att de slåss och skitar ner dansgolvet.
Det går inte till så längre. Jag har blivit vuxen. Mina vänner skiljer sig. Slåss gör de fortfarande, men främst om vårdnaden.
Och jag får nya perspektiv. Jag. Skilsmässobarnet. Inser att det kanske inte var så himla lätt för mina två vilsna heller. Att mina föräldrar kanske inte gick skilda vägar för att, i första hand, göra mig så illa som möjligt? Att de kanske bara inte riktig hade kläm på hur man gör.
Jag vet inte heller hur man gör. Särskilt inte i dessa dagar när hela vintern blivit just en enda lång - vinter.
Jag tror inte att människor ger upp för lätt. Och jag vet att det inte alls är lätt.
Jag minns fortfarande den första vintern, när barnen i stort sett bara var två skrikande kolikkramper och sömnlösheten lärde mig och L hur Vanmakt känns på riktigt. Och hur vi samtidigt måste bevisa att just vi och vår familj var alldeles fantastisk och skimrande, i alla regnbågens färger; trots att den mest var illaluktande, grönbrun, gulvit och smutsgrå. Hur hopplöst förlamande svårt det var att leva upp till sina egna förväntningar.
Vi satt vid köksbordet en svart natt den vintern och försökte navigera oss mot ett beslut. Och valde varandra. Igen. Ritade – än en gång – vårt eget sjökort och försökte märka ut grunden. Det var inte första gången. Inte heller den sista.
Runt omkring mig går livet sönder. Människor väljer bort varandra.
Förmodligen blir de lyckligare på egen hand. Eller i någon annans hand. Jag hoppas innerligt att de blir det.
”I can't make you love me if you don't.
You can't make your heart feel something it won't.”
Jag älskar dig, L.
Så länge vi har varann.
*Nä. Här får 90-talisterna googla. Jag orkar inte.
