Lite Större kommer hem ifrån frisören och är lycklig.
Kortsnaggad och vacker och Sig Själv. Precis som hon vill vara.
Och jag tänker – igen – på all tid och energi jag lagt på att förklara för vår omgivning att det är Lite Större själv som valt sina kläder. Att det är hon som valt sin frisyr. Jag har varit så fruktansvärt rädd att människor skulle få vatten på sina medeltida kvarnhjul och tänka att ”därserman” och ”sågårdet” och ”vardetintedetviinnerstinnevisstehelatiden” (Det arma barnet har ju dessutom ingen pappa..!)
Som det yttersta beviset för att det är synd. (om henne);
Regnbågsbarn blir könsförvirrade. Stackars, stackars barn.
Att åka över sundet till kliniken var ett ställningstagande. Att övertyga mormor om att det nog skulle gå bra trots att vi ”inte hade någon man som försörjde oss” kändes helt ok. Att handskas med biologistiska barnmorskor från kritaperioden på BB kunde jag ta. Att traska i paraden med barnvagnar och banderoller var verkligen ren Stolthet. (Och idag är jag lycklig att kunna konstatera att om mormor bara hade orkat så hade hon nog gärna traskat med i tåget, Stoltare mormorsmor finns inte..!)
Men när dottern visade sig vara en liten könskrigare – då blev jag rädd.
Då visade det sig att jag innerst inne bar på en liten förtvivlat konservativ - och för all del sorgligt biologistisk - kristdemokrat som grät och bad om att de traditionella könsrollerna skulle få förbli oförändrade, att könsöverskridande för alltid skulle förpassas till skampålen och att genusgörandet skulle få förbli oproblematiserat.
Då visade det sig att jag – om jag inte fick bevisa att Regnbågsbarn blir precis lika NORMALA (!!!) som alla andra ungar – inte visste vad jag skulle ta mig till.
Det har faktiskt varit lite synd om barnet. Så många kränkande, förklarande resonemang jag fört ovanför hennes huvud. Så många klänningar och hårspännen jag försökt kränga på henne. Som jag trugat, mutat och förhandlat.
Och hur stolt jag är idag över att hon aldrig vikt sig en tum.
Vår dotter tar sig rätten att definiera sig själv. Ingen bestämmer vem hen ska vara.
Inte ens hennes hopplöst könsrollsbundna flatmorsa. Gott så.
”- Mamma. Varför säger du hela tiden till alla att jag är en tjej?
- Men..?! Det gör jag väl INTE…?!
- Jo det gör du. Varje gång nån säger, tixempel på IKEA; nu är det er tur killar, så säger du att jag är en tjej.
Varför är det så viktigt? ”
.
