Stort

Hittade ett blåbärsris. Och en spegelblank sjö.
Barnen bredde ut pannkakorna över sina solblekta kalufser och skrattade så de kiknade. L höll sin hand i min.

Somliga dagar blir världen plötslig hel och livet riktigt.

Idag blev just en sådan dag.




.

Insikt.

Lat och ledig. Snart börjar det klia. Här kan vi ju inte gå. Måste ut och se något annat. Finns det inget vi behöver? Något nytt till köket eller till Takterassen? Något köpcentrum vi kan lalla runt i med våra sommarlovslediga existenser.

Ny kamera. Tung i handen. Vet inte alls vad brusreducering betyder. Men jag förstår, nästan instinktivt, att jag från och med nu inte kan leva utan. Och att barnen aldrig kommer att förlåta mig för de mediokra fotografier som hittills utgjort deras barndoms dokumentation. Dokumentation. Det är ju A och O. Det VET jag ju.
Närmare femton tusen för en kvalitativt dokumenterad barndom är väl vid närmare eftertanke nästan ingenting?

Besinnar mig och traskar ut på parkeringen till bilen.
Bilen, ja. Det ser lite dammig ut. Vi borde verkligen byta bil.
Jag tror vi måste ha en 7-sitsig. Det kan ju faktiskt hända att ungarna har några kompisar som vill åka med.
Vilket påminner mig om att jag verkligen borde införskaffa betydligt fler Pókemonkort och extremt exklusiva puttekulor.
Så att ungarna kan köpa sig några kompisar.

Liten drabbas av en plötsligt insikt om att han förmodligen aldrig kommer att få ett Nintendo DS.
Han vill dö. Med rätta, naturligtvis.

Lite Större vill också ha nya saker. Likadana som hon redan har. Fast nya.

Vi åker hem. Liten gråter högt. Lite Större ser ut genom fönstret. Vi uthärdar. Knappt.

Där hemma lagar min älskade en trasig persienn. Istället för att köpa en ny.
Resten av familjen står förstummad. Hur tänker hon?

Och jag får plötsligt bråttom på riktigt. Jag måste skynda mig ut till en smultronplanta eller till ett blåbärsris. Det måste finnas en sjö här någonstans, eller en trädkoja eller en nyfödd kalv. En hallonbuske eller en vändåtta. Ett ihållande ösregn mot ett fönster och en bok.

Jag ska hitta dit. Och barnen ska med, om det så är det sista jag gör.




.

Som en satellit. Nu. Kan jag förstå.

Det bästa med ett åkband är att man kan åka samma bergochdalbana, igen och igen, precis hur många gånger som helst.
Man skulle kunna tro att det också är det sämsta.

Men vi biter ihop. L och Liten åker samma båtar, i samma riktning, (medsols) i samma hastighet och med samma gupp och gungfly. Och jag och Lite Större åker bergochdalbana. Varv efter varv efter varv efter varv. Det blir klart roligare för varje gång.

Faktiskt även för L och mig. För ungarnas gapskratt är verkligen det största som finns. Det där skrattet som börjar nere i tårna och som bildar en virvel inne i magen innan det bubblar ut som såpbubblor och sockerdricka och smällare. Jag sitter och sneglar på ungen i smyg och snorar och blir som kladdig sockervadd inombords.

Vi möter andra föräldrar som också befinner sig i omloppsbana runt ungarnas pärlande gapskratt. Varv efter varv åker vi. Runt, runt, runt. Och i en andra, större, omloppsbana runt landet. Sommarland och Grönan och Sommarland och Liseberg. Runt, runt, runt. Så färdas vi, i oändliga cirklar, alla sommarlovsdrömsuppfyllande föräldrar. Yra i huvudet, kräkfärdiga, med blöta ögon och en lätt svajjig gång. Regnbågspäron och vanliga. Inför ungarnas gapskratt är vi alla lika.

Och jag tänker, när jag och Lite Större står i kön, att jag inte längre är en radiobil. Jag tror att jag var en radiobil väldigt länge. En som måste fram och som måste knuffas och som inte kom någonstans trots att hon bökade och stångade och buffade för allt vad tygen höll. Och som blev så outsägligt ledsen varje gång hon krockade.
Någonstans i såpbubbleskrattens tid har jag långsamt förändrats. Och jag är inte klar än. Jag har visserligen inte bestämt vad jag ska bli när jag blir stor.
Kanske blir jag en slänggunga. De verkar glada. Eller en bergochdalbana. En hisnande vansinnesfärd längs gnistrande skenor ovan trädtopparna.
Fast nej. Jag tror inte det. Jag bestämmer inget nu. Jag väntar och ser och fortsätter snurra.

Kanske blir jag helt enkelt en våffelstuga. De luktar så gott. Och jag tycker om grädde.

Det är helt ok med mig om det blir så.
En våffelstuga. Det är inte heller det sämsta.




.