Utanför pepparkaksnormen.

"Alltså.
Även om jag inte fattar det där med sexet så kan jag ju fatta att det är enklare att leva med en tjej. För vi förstår ju varandra, vi tjejer. Det jag bara inte kan fatta är varför vissa tjejer väljer tjejer som är som killar. Då kan man ju lika gärna vara ihop med en kille. Så är det ju. Faktiskt."

Ja.

Eller så är det så att androgyna tjejer är det absolut sexigaste som finns. För att de triggar precis allting i en på en och samma gång. För att de är så starka och modiga. Så mjuka och sensuella. Så hårda och så mjuka - samtidigt. För att de vet att kyssa en vimmelkantig. För att de sätter på vinterdäcken, lagar mat, slagborrar och bakar pepparkakor. För att de har fattat att pulkaåkning med barnen är något man GÖR – inte något man betraktar. För att de vågar vara just precis sig själva.

Den absolut sexigaste människan jag någonsin träffat är min fru. Allra snyggast är hon i blåställ.
Hon passar inte i pepparkaksformen – och det gör inte jag heller.

Ja.

Jag kunde ha varit ihop med en kille.
Fast inte lika gärna. Inte på långa vägar.

God Jul!




.

Hyllning.

Lite Större kommer hem ifrån frisören och är lycklig.
Kortsnaggad och vacker och Sig Själv. Precis som hon vill vara.

Och jag tänker – igen – på all tid och energi jag lagt på att förklara för vår omgivning att det är Lite Större själv som valt sina kläder. Att det är hon som valt sin frisyr. Jag har varit så fruktansvärt rädd att människor skulle få vatten på sina medeltida kvarnhjul och tänka att ”därserman” och ”sågårdet” och ”vardetintedetviinnerstinnevisstehelatiden” (Det arma barnet har ju dessutom ingen pappa..!)

Som det yttersta beviset för att det är synd. (om henne);

Regnbågsbarn blir könsförvirrade. Stackars, stackars barn.


Att åka över sundet till kliniken var ett ställningstagande. Att övertyga mormor om att det nog skulle gå bra trots att vi ”inte hade någon man som försörjde oss” kändes helt ok. Att handskas med biologistiska barnmorskor från kritaperioden på BB kunde jag ta. Att traska i paraden med barnvagnar och banderoller var verkligen ren Stolthet. (Och idag är jag lycklig att kunna konstatera att om mormor bara hade orkat så hade hon nog gärna traskat med i tåget, Stoltare mormorsmor finns inte..!)

Men när dottern visade sig vara en liten könskrigare – då blev jag rädd.

Då visade det sig att jag innerst inne bar på en liten förtvivlat konservativ - och för all del sorgligt biologistisk - kristdemokrat som grät och bad om att de traditionella könsrollerna skulle få förbli oförändrade, att könsöverskridande för alltid skulle förpassas till skampålen och att genusgörandet skulle få förbli oproblematiserat.
Då visade det sig att jag – om jag inte fick bevisa att Regnbågsbarn blir precis lika NORMALA (!!!) som alla andra ungar – inte visste vad jag skulle ta mig till.

Det har faktiskt varit lite synd om barnet. Så många kränkande, förklarande resonemang jag fört ovanför hennes huvud. Så många klänningar och hårspännen jag försökt kränga på henne. Som jag trugat, mutat och förhandlat.

Och hur stolt jag är idag över att hon aldrig vikt sig en tum.

Vår dotter tar sig rätten att definiera sig själv. Ingen bestämmer vem hen ska vara.
Inte ens hennes hopplöst könsrollsbundna flatmorsa. Gott så.

”- Mamma. Varför säger du hela tiden till alla att jag är en tjej?
- Men..?! Det gör jag väl INTE…?!
- Jo det gör du. Varje gång nån säger, tixempel på IKEA; nu är det er tur killar, så säger du att jag är en tjej.
Varför är det så viktigt? ”





.

Jag försöker tänka som Harry Potter.

Ingenting får den pojken ur balans. Han skolsituation är verkligen något för Björklund att bita i.
Hela Hogwarts kryllar av varelser som vill ha ihjäl Harry. Han utsätts för mordförsök oftare än han byter kalsonger. I stort sett alla hans fiender har övernaturliga krafter, kan anta vilka skepnader som helst, bemästrar svartkonst till fullo och drivs av ett orubbligt hat mot endast och enbart lille Harry.

Koncentrationssvårigheter, Potter?
Icke. Studierna går lysande.

Sömnproblem?
Not. Sover som en gris.

Mörka Skogen är Farligast. En plats som bebos av otaliga osannolikt ondsinta själar vars främsta mål är att förgöra den lille skolpojken med de runda glasögonen.

Vad gör Harry?
Knatar dit och plockar kantareller.

Hybris? Nä. För om han vore övertygad om sin egen förträfflighet och litade blint på sin trollstav och sina formler så vore det en sak. Om han trodde att han var nån. Men, se, det gör han inte. Tvärtom. Han har möjligen en vag susning om sina förmågor och blir verkligen själv uppriktigt förvånad varje gång han kommer undan med livet i behåll. Vilket, för övrigt, på det hela taget är den enda känsla han någonsin ger uttryck för; Lätt Förvåning. Med betoning på Lätt.

Jag försöker tänka som Harry Potter. Jag tror det gör mig gott.
Ett slemmigt monster under soffan. Jaha.
En Dementor i badrumsskåpet som försöker suga ur mig min själ?! Det var värst.
Ett gigantiskt spindelmonster som tar upp hela källarförrådet och som precis har satt i sig merparten av mina tillhörigheter och nu upphetsat väsande väntar i mörkret på e f t e r r ä t t e n...!
Har man sett.

Är det någon som följer med och plockar kantareller?



.

Stort

Hittade ett blåbärsris. Och en spegelblank sjö.
Barnen bredde ut pannkakorna över sina solblekta kalufser och skrattade så de kiknade. L höll sin hand i min.

Somliga dagar blir världen plötslig hel och livet riktigt.

Idag blev just en sådan dag.




.

Insikt.

Lat och ledig. Snart börjar det klia. Här kan vi ju inte gå. Måste ut och se något annat. Finns det inget vi behöver? Något nytt till köket eller till Takterassen? Något köpcentrum vi kan lalla runt i med våra sommarlovslediga existenser.

Ny kamera. Tung i handen. Vet inte alls vad brusreducering betyder. Men jag förstår, nästan instinktivt, att jag från och med nu inte kan leva utan. Och att barnen aldrig kommer att förlåta mig för de mediokra fotografier som hittills utgjort deras barndoms dokumentation. Dokumentation. Det är ju A och O. Det VET jag ju.
Närmare femton tusen för en kvalitativt dokumenterad barndom är väl vid närmare eftertanke nästan ingenting?

Besinnar mig och traskar ut på parkeringen till bilen.
Bilen, ja. Det ser lite dammig ut. Vi borde verkligen byta bil.
Jag tror vi måste ha en 7-sitsig. Det kan ju faktiskt hända att ungarna har några kompisar som vill åka med.
Vilket påminner mig om att jag verkligen borde införskaffa betydligt fler Pókemonkort och extremt exklusiva puttekulor.
Så att ungarna kan köpa sig några kompisar.

Liten drabbas av en plötsligt insikt om att han förmodligen aldrig kommer att få ett Nintendo DS.
Han vill dö. Med rätta, naturligtvis.

Lite Större vill också ha nya saker. Likadana som hon redan har. Fast nya.

Vi åker hem. Liten gråter högt. Lite Större ser ut genom fönstret. Vi uthärdar. Knappt.

Där hemma lagar min älskade en trasig persienn. Istället för att köpa en ny.
Resten av familjen står förstummad. Hur tänker hon?

Och jag får plötsligt bråttom på riktigt. Jag måste skynda mig ut till en smultronplanta eller till ett blåbärsris. Det måste finnas en sjö här någonstans, eller en trädkoja eller en nyfödd kalv. En hallonbuske eller en vändåtta. Ett ihållande ösregn mot ett fönster och en bok.

Jag ska hitta dit. Och barnen ska med, om det så är det sista jag gör.




.

Som en satellit. Nu. Kan jag förstå.

Det bästa med ett åkband är att man kan åka samma bergochdalbana, igen och igen, precis hur många gånger som helst.
Man skulle kunna tro att det också är det sämsta.

Men vi biter ihop. L och Liten åker samma båtar, i samma riktning, (medsols) i samma hastighet och med samma gupp och gungfly. Och jag och Lite Större åker bergochdalbana. Varv efter varv efter varv efter varv. Det blir klart roligare för varje gång.

Faktiskt även för L och mig. För ungarnas gapskratt är verkligen det största som finns. Det där skrattet som börjar nere i tårna och som bildar en virvel inne i magen innan det bubblar ut som såpbubblor och sockerdricka och smällare. Jag sitter och sneglar på ungen i smyg och snorar och blir som kladdig sockervadd inombords.

Vi möter andra föräldrar som också befinner sig i omloppsbana runt ungarnas pärlande gapskratt. Varv efter varv åker vi. Runt, runt, runt. Och i en andra, större, omloppsbana runt landet. Sommarland och Grönan och Sommarland och Liseberg. Runt, runt, runt. Så färdas vi, i oändliga cirklar, alla sommarlovsdrömsuppfyllande föräldrar. Yra i huvudet, kräkfärdiga, med blöta ögon och en lätt svajjig gång. Regnbågspäron och vanliga. Inför ungarnas gapskratt är vi alla lika.

Och jag tänker, när jag och Lite Större står i kön, att jag inte längre är en radiobil. Jag tror att jag var en radiobil väldigt länge. En som måste fram och som måste knuffas och som inte kom någonstans trots att hon bökade och stångade och buffade för allt vad tygen höll. Och som blev så outsägligt ledsen varje gång hon krockade.
Någonstans i såpbubbleskrattens tid har jag långsamt förändrats. Och jag är inte klar än. Jag har visserligen inte bestämt vad jag ska bli när jag blir stor.
Kanske blir jag en slänggunga. De verkar glada. Eller en bergochdalbana. En hisnande vansinnesfärd längs gnistrande skenor ovan trädtopparna.
Fast nej. Jag tror inte det. Jag bestämmer inget nu. Jag väntar och ser och fortsätter snurra.

Kanske blir jag helt enkelt en våffelstuga. De luktar så gott. Och jag tycker om grädde.

Det är helt ok med mig om det blir så.
En våffelstuga. Det är inte heller det sämsta.




.

Alla rätt.

Doktorn hittade inget fel på mig.

Ha, tänkte jag. Då har Doktorn sannerligen inte letat ordentligt.

Det finns massor med fel på mig. Jag är löjligt mörkrädd. Jag är en väldigt tröttsam besserwisser. Och det kunde ju vara ok, om jag inte samtidigt vore så in i bänken konflikträdd. Jag är lat och har samtidigt på tok för höga ambitioner. Jag orkar inte resa mig och lyckas aldrig lära mig hur man bromsar i tid. Jag tar beslut för snabbt och för ogenomtänkt. Jag börjar alldeles för många meningar i rad med ordet ”Jag”.

Men jag har en massa rätt också.

L, Liten och Lite Större är helt rätt. Bara en sån sak. Och så är jag modig, lite varje dag. Och så är jag omtänksam. Och ganska snäll. Och bra på en massa viktiga saker. Och dessutom har jag faktiskt börjat fatta vad som verkligen är viktigt. Och så struntar jag blankt i att jag börjar alldeles för många meningar i rad med ordet ”Och”. (Egentligen kan man strängt taget inte alls börja en mening med ordet ”Och”. Säger min mor. Och det kan hon ju ha rätt i.)

Så det gör inte så mycket att Doktorn inte hittade något fel på mig. Jag vet redan, alldeles själv.

Jag har ont i halsen.



.

Dialog

(Stor frustration möter massivt motstånd.)

- Men mamma. Jag vill bestämma själv..!
- Du får bestämma själv när du blir 18 år.
- Va?
- Man får bestämma själv när man fyller 18 år.

(Tvekan.)

- Vadå?! Får man bestämma själv när man fyller 18 år?!
- Ja. Man får bestämma själv när man fyller 18 år.

(Paus. Tystnad. Plötslig glädje.)

- Då bestämmer jag att jag fyller 18 år nu.



.

Om

Lite Större frågar om jag skulle tycka om några andra barn. Jag förstår inte. Några andra, om jag hade några andra barn. Jo, svarar jag. Jag skulle tycka om alla barn jag fick. Men, mamma, om du hade dem istället för oss. Och du inte visste att vi fanns?

Faktiskt. Om de tagit pappafröna ur en helt annan burk. Då hade det ju blivit helt andra barn. Antar jag.

Två lovebirds som älskar varandra. Som vill fläta pinnar tillsammans i en evighet och tjafsa om vilken pinne som ska sitta var och om det inte borde vara högre kant och om det inte vore bra att köra på de här, nya, lite böjligare pinnarna, och ja, jag vet att de är mycket svårare att få loss, men skatorna i trädkronan bredvid har börjat med såna, och jag tror visst det håller, var inte en sån skeptiker, titta här, jag hoppar i det, se, det gungar lite bara. Nästan mysigt, eller hur älskling? Inte alls farligt, och jag ska bara täta lite här på sidan, och till slut; till slut blir det ett bo. Ett alldeles fantastiskt bo. (Eller, förresten, just vilken pinne som ska sitta var har vi kanske inte haft anledning att diskutera. Det finns bra metaforer. Också.)

Och exakt vilken spermie som hinner först fram, och som nådeligen blir insläppt – för det är naturligtvis ägget som väljer, i sin Stora Nåd – det är omsorgsfullt utvalt och ren slump.
Och när det gäller just såna skator som vi; omsorgsfullt utvalt. Och ännu lite mera slump.

Vilka kloka ägg vi har, jag och L. Som benhårda Idol-jurymedlemmar. Du? Knappast!? Eller du? Är du freakin out of your mind?!!
Du simmar så jag härmed ansöker om att omedelbart och utan dröjsmål få lämna tillbaka mitt gamla simborgarmärke.
Cause if that´s swimming... I don´t want nothin to do with it!
Tills de hittade en snubbe som platsade. Bestämde sig. Och släppte in.

Om jag inte visste att ni fanns? Du och Liten. Då skulle jag sakna er ändå.
Det gjorde jag så länge, alla dagar.

Förstod jag först då.
När ni kom.


.

Lite närmare Himlen

Vi har en alldeles fantastisk takterass. Alla som kommer hit påpekar att vi ju har en alldeles fantastisk takterass. Mmm, ler jag. Det har vi. Tänk för att vi har det.
Tänk att ha en sån. Bara detta att kunna säga till sig själv, lite lätt, att idag ska jag nog sitta en stund på takterassen.

Var på gymnasieåterträff för ett par veckor sedan och glömde helt att nämna Takterassen. Oförlåtligt. Sitta med ett ess i rockärmen och glömma bort att spela det. Jag måste verkligen ha bättre koll nästa gång jag får chansen att manifestera vem jag blivit och vad jag åtstadkommit med mitt liv. Har man Takterass så har man ju faktiskt blivit Någon! Man har inte en balkong, inte en uteplats, inte ett uterum, inte en trädgårdstäppa utan man har en Takterass.

Vi har en fyra. I etage.
(paus)
Med Takterass.

Nu ska jag berätta hur det är att ha en Takterass:

När det är sol är det alldeles fantastiskt. Solen ligger rakt på, hela dagen. Vid åttatiden på morgonen är det varmt, en timme senare är det helt överväldigande. Helt överväldigande HETT. Ställde ut samtliga vinterynkliga krukväxter förra sommaren, så att de skulle få lite sol. Det fick de. Nu flämtandas de förkolnade resterna i Nangijala. (Där de f.ö. blivit körsbärsträd. Det var det de egentligen var. Innerst inne är vi alla Rosa..!) Ibland häller jag vatten i en balja så att ungarna kan få plaska. Och fyller på med mera, kallare. Barnen står ut en kvart. Sen går de in och bygger lego.

När det blåser en lätt sommarbris och kvinnorna nere på marken tar på sig t-shirt istället för tanktop (Min Gud?! Varför har du övergivit mig?) så råder på Takterassen full orkanstyrka. Badbaljan dundrar omkring i blåsten och utemöblerna i plast står och slår mot varandra. Ibland får vi för oss att gå ut, min fru och jag. Står tätt intill varandra och skriker att det är ju inte så dumt det här, med Takterass. Vi kanske kunde krukodla något här uppe? Sen går vi in till barnen. Som fortfarande bygger lego.

När det regnar säger vi till varandra att det vore kanon med ett tak på Takterassen. Så att man kunde sitta ute, trots allt det blöta. Och liksom kunna utnyttja det här urymmet, som ett extra rum. Det ska vi verkligen ta tag i nån gång. Ska bara städa undan det här legot som ligger precis överallt. Hur lyckas de?

Och ibland, på sommaren, när solen försvunnit runt huset och är på väg ner på andra sidan, och kvällen ännu inte hunnit bli kylslagen och blåsig, då säger jag att vi bara måste sitta på Takterassen en stund. Vi kanske kan äta middagen där? Och sitta ute, och slippa polleneländet och vara lyckliga över att vi kan sitta med sån utsikt och äta sallad och färskpotatis och lite fisk? L lagar maten (se tidigare: Terapi) och jag dukar och ropar på barnen och slår isbitsfacket mot diskbänken och blandar flädersaft.

Då börjar grannjävlarna grilla. Ofelbart. Varenda jävla gång. Och det enda som skiljer vår fantastiska Takterass från deras fantastiska Takterass är en tunn, tunn träspaljé.

Och jag har astma.



.

För sent

Han kan inte sluta skrika och han skriker, skriker, skriker att han håller på att dö. Vrålar i smärta, med tårarna sprutande. Han är alldeles ensam, det svåra kommer aldrig att ta slut och han orkar inte mer.

Det är för sent.

Det är så oerhört. Så ofattbart. Han snyftar och gråter och vrider sig i sängen. Lakanen klibbar. Svetten och snoret rinner. Det är verkligen alldeles för sent.

På tok för sent för att gå hem till en kompis och leka star wars.


Om han ändå hade en radiostyrd bil.

Eller en gummibåt.

Om han hade en gummibåt så skulle han åka så långt ut så att han inte såg oss längre. Utan flytväst. Fast han bara kan simma 25 meter. Så att vi fick känna hur det känns.

Faktum är att L är den dummaste mamma han någonsin haft. (Äntligen en gren där hon vinner. Annars slår jag henne i precis allt. Vändåtta. Kubb. Fia med knuff. Särskilt Fia med knuff. Hon är så dålig! Och jag är så bra..! Jag vägrar naturligtvis konsekvent alla grenar som innebär någon form av ren fysisk styrkemätning. Det skulle rendera henne oförtjänta fördelar. Det är ju trots allt hon som är mannen i vårt förhållande.)

Om han ändå hade ett lasersvärd.

Eller en pappa.

Älskade Liten.
Jag vet hur det känns. Och den enda tröst jag kan ge är att man vänjer sig.



.

Terapi

”Jaha”, sa Psykologen, och såg snäll ut.
”Och vem, skulle du säga, är mannen i ert förhållande?”

Jag skrattade vänligt, för även om den vitsen är gammal så måste man ju ändå skratta lite artigt när någon försöker komma lite nära och bli lite förtrolig. Sen blev det tyst.

Han skämtade inte. Han ville verkligen veta. För någon, menade han, måste ju vara mannen och någon måste vara kvinnan i ett förhållande. Och nu bad han mig definiera vem av oss som var mannen. Jag log brett.

”Ingen, sist jag kollade. Men jag ska absolut gå hem och titta riktigt noga. Det kan bli trevligt.” Psykologen log inte. Det gjorde jag.

”Fast jag är rädd att läget förblivit oförändrat. Och att det är det som är själva poängen.”

Han hade en lång akademisk utbildning bakom sig. Legitimerad psykolog, med många år i yrket. Han var vänlig och lågmäld. Han hade inte förläst sig på modern genusteori. Men han hade fog för sina tankestrukturer, och han förklarade gärna.

Han kände ett bögpar. Och den ene lagade bilen och den andre lagade maten. Så det så.

Och efter tio år tillsammans med min fru så borde jag väl ha en ganska bra bild av hur det förhöll sig i vårt förhållande?

”Det är förstås min fru som lagar bilen. Så då är det väl hon som är mannen.”

Psykologen sken upp. Såg riktigt glad ut.

Jag fortsatte;

”Det är dessutom hon som lagar maten. Tar det ut vartannat då?”

Plötsligt var jag genuint intresserad av hur han tänkte. Men Psykologen orkade inte förklara mer. Helt tyst nu. Såg ganska trött ut. Sneglade på klockan.

Jag bestämde mig för att vara lite mer tillmötesgående.

”Det är klart att jag kan se att L kanske är lite mer maskulin än vad jag är. Åtminstone till det yttre. Om du menar att hon har kort hår och blåställ på jobbet. Fast jag har ju ex som är bra mycket mer feminina än vad jag är. Och jag vet kompisar till L som får henne att framstå som Baby Spice. Jag menar bara att det såklart går att jämföra vad som helst, storleken på snusprillan eller längden på nacksnagget, men att det ju inte gör någon av oss till Man. Eller Kvinna, för den delen. Jag menar såhär; Om vi hämtar en av dina kollegor här ute i korridoren och sätter honom bredvid dig så kanske du plötsligt skulle verka väldigt feminin jämfört med honom. Och om vi hämtade en annan så kanske du lika snabbt skulle framstå som höjden av manlighet…”

”Jo,” sa psykologen. ”Det är klart”.

Han log. Jag log. Vi hade nått fram till varandra. Han blinkade ödmjukt.

”Vi psykologer är väl kanske lite fjolliga.”


.