Det är dags.

Jag har slutat undra vem jag är. Faktiskt. Jag har insett att det inte är så himla viktigt.

Jag grubblar inte längre vad jag ska bli. Det är inte så noga.

Framför allt har jag slutat försöka hitta svaret på vad jag vill göra. Vilket för övrigt måste vara den mest ångestskapande fråga som över huvud taget går att ställa sig; hur i all världen besvara den? När det finns så svindlande många alternativ..!

Som jag har vänt på de frågorna; vad jag ska bli när jag blir stor, vad jag innerst inne vill göra och om jag duger till det. Som jag vridit mig på min egen krok. I så många år. Som jag letat efter svaren, utan att någonsin reflektera över själva frågeformuleringen.
Som man ropar får man svar.

Och nu, samtidigt som tjälen - äntligen! - går ur marken och krokustrollerierna tar fart, lyssnar jag förundrat till ett rop jag aldrig hört förut;

”Var vill du vara?”

Inte hur. Inte vad. Var.

Långsamt och nästan ursäktande kommer svaren till mig. De är alldeles underbara. De rymmer platser, möten och sammanhang; Jag vill vara bland människor som är trygga och snälla. Som är glada att jag är just där och inte för vad jag kan eller för vad jag eventuellt skulle kunna åstadkomma om jag bara ville/orkade/förmådde/ helt enkelt skärpte mig.
Jag vill vara i jämlika möten med vuxna människor. Jag vill vara i nyfikna samtal med vuxna människor. Jag vill vara bland andra som jag kan känna igen mig själv i, sådan jag är idag. Jag vill få välja att vara ifred ibland, när jag behöver tid att tänka. Jag vill vara hemma hos min familj - utan att ständigt undra om jag kunde ha gjort mer.

Jag har varit en väldigt bra lärare i ganska många år. Ibland alldeles lysande. Jag har haft storslagna planer på rektorsexpeditioner och i kopieringsrum. Jag har gjort fantastiska saker i klassrum och i samlingssalar. Jag har skällt och peppat och lyssnat och lirkat och räddat och inspirerat och pressat och motiverat och bedömt. Jag har traskat en halvmara i ändlösa skolkorridorer. Jag har gråtit så många gånger bakom skåpen i lärarrummet.


Det är dags för helt andra rum. Det är dags för helt andra möten.

Nu.






.

Experimentteater.

Liten är inte kvar. Han var här alldeles nyss, för bara någon sekund sedan. Eller en minut kanske. Jag vet att jag pratade med honom för fem minuter sedan. Ok, tio. Max.

Han finns inte i gångarna och inte mellan hyllorna. Han står inte bland Harry Potterprylarna och hur gärna jag än vill så hittar jag ingen liten Darth Vader runt en och trettio.

Han måste ha gått ut. Jag rusar ut på gatan och springer nästan in en dam med gula shoppingkassar. Jag ser honom ingenstans. Män och kvinnor, taxibilar och spårvagnsgnissel. Ingen Liten så långt ögat når. Jag står och vrider mig i cirklar och vet inte åt vilket håll jag ska springa.

Något rött i ögonvrån, på marken, invid huskroppen. Jo det är den; overallen. Den röda Didrikssonoverallen som han varit så arg på hela den här vargavintern. Jag tänker att jag kanske varit orättvis. Att han kanske borde få thermobyxor.
Varför ligger Litens overall i brunsnön?

Sedan den isande, förlamande insikten; det är försent.
Den här gången kom jag försent.

Litens kropp i onaturlig vinkel. Pannan mot asfalten. Mössan har glidit upp i nacken, det fläktar i lockarna och jag tänker att jag borde tvättat den där mössan för länge sedan. Det borde jag verkligen ha gjort.
Liten ligger alldeles stilla.


Jag står fastfrusen i marken och vågar inte röra mig. Jag vill inte veta det jag redan förstår. Istället blir jag kvar, två meter ifrån och ropar Litens namn. Han rör sig inte. Jag ropar igen. Ingen reaktion.

Världen blir tyst och underlig. Jag behöver kräkas.
Jag ropar igen.
Ingenting.

Det är försent. Det är försent.
Jag kom försent.


Då vänder Liten på huvudet. Den lilla rösten är det enda som hörs.

Hej.


I en enda rörelse är jag framme och lyfter och ruskar och bannar och håller hårt, hårt, hårt. Tårarna bränner. Är du inte klok?

Förstår du inte att det ser konstigt ut när du ligger sådär?


Jo.

Han ler stort.


Det var faktiskt en farbror som frågade var mina föräldrar var någonstans.




.