Ingenting får den pojken ur balans. Han skolsituation är verkligen något för Björklund att bita i.
Hela Hogwarts kryllar av varelser som vill ha ihjäl Harry. Han utsätts för mordförsök oftare än han byter kalsonger. I stort sett alla hans fiender har övernaturliga krafter, kan anta vilka skepnader som helst, bemästrar svartkonst till fullo och drivs av ett orubbligt hat mot endast och enbart lille Harry.
Koncentrationssvårigheter, Potter?
Icke. Studierna går lysande.
Sömnproblem?
Not. Sover som en gris.
Mörka Skogen är Farligast. En plats som bebos av otaliga osannolikt ondsinta själar vars främsta mål är att förgöra den lille skolpojken med de runda glasögonen.
Vad gör Harry?
Knatar dit och plockar kantareller.
Hybris? Nä. För om han vore övertygad om sin egen förträfflighet och litade blint på sin trollstav och sina formler så vore det en sak. Om han trodde att han var nån. Men, se, det gör han inte. Tvärtom. Han har möjligen en vag susning om sina förmågor och blir verkligen själv uppriktigt förvånad varje gång han kommer undan med livet i behåll. Vilket, för övrigt, på det hela taget är den enda känsla han någonsin ger uttryck för; Lätt Förvåning. Med betoning på Lätt.
Jag försöker tänka som Harry Potter. Jag tror det gör mig gott.
Ett slemmigt monster under soffan. Jaha.
En Dementor i badrumsskåpet som försöker suga ur mig min själ?! Det var värst.
Ett gigantiskt spindelmonster som tar upp hela källarförrådet och som precis har satt i sig merparten av mina tillhörigheter och nu upphetsat väsande väntar i mörkret på e f t e r r ä t t e n...!
Har man sett.
Är det någon som följer med och plockar kantareller?
.
