torsdag 18 mars 2010

Experimentteater.

Liten är inte kvar. Han var här alldeles nyss, för bara någon sekund sedan. Eller en minut kanske. Jag vet att jag pratade med honom för fem minuter sedan. Ok, tio. Max.

Han finns inte i gångarna och inte mellan hyllorna. Han står inte bland Harry Potterprylarna och hur gärna jag än vill så hittar jag ingen liten Darth Vader runt en och trettio.

Han måste ha gått ut. Jag rusar ut på gatan och springer nästan in en dam med gula shoppingkassar. Jag ser honom ingenstans. Män och kvinnor, taxibilar och spårvagnsgnissel. Ingen Liten så långt ögat når. Jag står och vrider mig i cirklar och vet inte åt vilket håll jag ska springa.

Något rött i ögonvrån, på marken, invid huskroppen. Jo det är den; overallen. Den röda Didrikssonoverallen som han varit så arg på hela den här vargavintern. Jag tänker att jag kanske varit orättvis. Att han kanske borde få thermobyxor.
Varför ligger Litens overall i brunsnön?

Sedan den isande, förlamande insikten; det är försent.
Den här gången kom jag försent.

Litens kropp i onaturlig vinkel. Pannan mot asfalten. Mössan har glidit upp i nacken, det fläktar i lockarna och jag tänker att jag borde tvättat den där mössan för länge sedan. Det borde jag verkligen ha gjort.
Liten ligger alldeles stilla.


Jag står fastfrusen i marken och vågar inte röra mig. Jag vill inte veta det jag redan förstår. Istället blir jag kvar, två meter ifrån och ropar Litens namn. Han rör sig inte. Jag ropar igen. Ingen reaktion.

Världen blir tyst och underlig. Jag behöver kräkas.
Jag ropar igen.
Ingenting.

Det är försent. Det är försent.
Jag kom försent.


Då vänder Liten på huvudet. Den lilla rösten är det enda som hörs.

Hej.


I en enda rörelse är jag framme och lyfter och ruskar och bannar och håller hårt, hårt, hårt. Tårarna bränner. Är du inte klok?

Förstår du inte att det ser konstigt ut när du ligger sådär?


Jo.

Han ler stort.


Det var faktiskt en farbror som frågade var mina föräldrar var någonstans.




.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar