Jag har ett långt samtal med en elev. Försöker lyssna och trösta. Hon har en känsla av att hennes lärare inte sätter rättvisa betyg. För ibland, när hon gjort någonting riktigt bra så får hon bara knappt godkänt. Och andra gånger, när hon inte alls orkat prestera - så får hon högsta betyg..?
Jag önskar att jag kunde säga henne att jag det bara blivit någon bugg i systemet. Att jag ska prata med hennes lärare och lösa problemet åt henne. Att rätt ska vara rätt och att såväl belöningar som uteblivna sådana naturligtvis skall stå i relation till insatsen, eller åtminstone till noterad kunskapsnivå.
Men det är ju inte så.
Det är inte så.
Det finns gånger när en gör precis allting rätt. En anstränger sig och kämpar och slåss och biter ihop och är så jävla, jävla duktig så Supernanny skulle göra i byxorna om hon såg en. Och få sitta på skämspallen väldigt länge.
Det finns nätter när en sitter och gråter i sitt vardagsrum, mitt i cyberspace och desperat försöker hitta ett sätt och håller om sina sömnlösa ungar och försöker säga till sin själs älskade att det finns så mycket som vi ändå har. Trots allt.
Det finns stunder när en inte orkar resa sig och borsta av sig mer. När jubelkören bara helt enkelt uteblir och allting är försent. När en klarat vartenda litet ynka moment på listan över vad som krävs för att en ska få den så hett eftertraktade jävla guldmagistern. Och lik förbannat sjunker som en sten.
Du kan affirmera dig ända in i döden. Drömmar som inte får gå sönder gör det ändå.
Det finns dagar när ett par alldeles oförtjänta guldstjärnor skulle sitta fint. För att väga upp skiten.
En valseger, en sjötomt, en vän som orkar ta sig in. Ett svenskt medborgarskap åt någon som verkligen behöver det. En unge i en krubba.
I ett stall.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar