onsdag 20 oktober 2010

Vykort.

Jag bejakar den tyska tanten i mig och köper ett par plastbadskor som jag har på mig på nakenbadstranden. Badskor på fötterna, en sjal om huvudet och ett par solglasögon som täcker halva ansiktet. Inget mer. Jag är en syn för gudinnor.

En bit bort smörjer två kvinnor in varandra på ryggen. På en luftmadrass i vattnet skojbråkar två tjejer tills den ena vinner och den andra åker i. Ett par håller varandra i handen. Först här blir det tydligt hur mycket energi det tar att dagligen förhålla sig till sin egen avvikelse. Först när abnormiteten är helt upphävd känner jag hur fridsamt det är att inbegripas av normen. Ingen tittar till. Ingen vänder på huvudet. Vi bara är.

Här finns en ficka av normalitet, en glasskål med sand, stenar och varmt vatten. Vi är varken Prideparad eller The only gay in the village. Inga blickar att ignorera eller möta. Inget avvikande att överhuvudtaget förhålla sig till. Och då finns plötsligt tid att prata - och välja varandra än en gång. Kanske.

Det är inte lätt. I en veckas tid har L och jag omsorgsfullt vänt på varenda sten på den här strandremsan. Och alla bumlingar har jävlar i mig inte varit alldeles lätta att dra runt. Badskorna har kommit väl till pass.

Vi köpte ett yatzy för att slippa prata med varandra.
Vi fyllde baksidan av protokollet med orsaker att vara tillsammans.
Jag älskar henne.

På flygplatsen när vi ska hem hör jag två äldre damer förfasa sig över alla lesbiska kvinnor som invaderar ön. De är pladdriga och sensationslystna och äcklade. Jag känner hur skålen slås sönder. Det gör ont. Jag var inte beredd, jag hade inte garden uppe. Jag hade glömt. När damerna förstår att vi hört så fnittrar de som tonårsbrudar. Jag tänker att de inte ska få se att jag gråter. Att jag borde säga något nu, att jag borde slå tillbaka. Sedan inser jag att de inte talar om oss. Ingenting jag sett eller upplevt den här veckan har några likheter med de bilder damerna beskriver för varandra. Vi är ingenting av allt det fula. Vi är Kärlek. Vi är den vackraste enhet jag någonsin tillhört. Nu vill jag hem till barnen.

Jag är en tysk tant. Min fru är en Golden retriever.

Ich liebe ihr.



.

1 kommentar:

  1. Folk alltså. Det är ju bara kärlek! Jag tänker sisom så att de som bitchar inte hade gjort det om de hade mått bra och varit fullständigt tillfreds med sina liv. Då hade de inte behövt något att förfasa sig över och irritera sig på.

    De borde få smisk på tassen.

    SvaraRadera