Rapport från ett isflak

Spotify. Som tagit mig igenom den här vintern. Bonnie Raitt. Som hjälpt till.

”I can't make you love me if you don't.
You can't make your heart feel something it won't.”

Jag känner hur marken skälver en aning.

Inte så som den skälver i Chile. Inte så som den ger vika under fötterna på de människor vars liv går sönder – bokstavligen.
Inte så som den hjälplöst försvann - och sedan brutalt gav sig till känna..! - under skidspetsarna på Anja. Inte så.

Den bara skälver lite. Som en påminnelse.

”I can't make you love me if you don't.
You can't make your heart feel something it won't.”

Att L valde just mig den gången, för drygt tio år sedan, är ingen garanti för att hon vill ha mig imorgon. Eller ens idag.
Jag måste välja henne – varje dag. Bara så kan jag hoppas att hon i gengäld väljer mig.
Jag tror att det är Jonas Gardell som sammanfattat Kärlek så. Att välja varandra – varje dag. Jag tror att det är alldeles nödvändigt. Och väldigt svårt.

Runt omkring mig går livet sönder. Människor som en gång valt varandra väljer istället bort.

Förmodligen blir de lyckligare på egen hand. Eller i någon annans hand.
Jag sitter på ett isflak med min gamla sura hälft och håller tummarna.
(Alternativt står upp, på samma isflak, med armarna om L. Soundtracket dånar; Ratata och Frida, på väldigt hög volym.)

Förmodligen har jag helt enkelt blivit så gammal att mina vänner inte längre dumpar varandra eller gör slut. De häller inte längre en öl över varandra på en syrefattig, fönsterlös flatklubb. De bärs inte längre ut från nyss nämnda flatklubb (Ja, det fanns i stort sett bara en. Det ni, era små polyamorösa queerveganer av årsmodell -90! En enda flatklubb. Som hade öppet en gång i månaden. Max.) av vaktbolagens Belgian Blues* för att de slåss och skitar ner dansgolvet.

Det går inte till så längre. Jag har blivit vuxen. Mina vänner skiljer sig. Slåss gör de fortfarande, men främst om vårdnaden.
Och jag får nya perspektiv. Jag. Skilsmässobarnet. Inser att det kanske inte var så himla lätt för mina två vilsna heller. Att mina föräldrar kanske inte gick skilda vägar för att, i första hand, göra mig så illa som möjligt? Att de kanske bara inte riktig hade kläm på hur man gör.

Jag vet inte heller hur man gör. Särskilt inte i dessa dagar när hela vintern blivit just en enda lång - vinter.
Jag tror inte att människor ger upp för lätt. Och jag vet att det inte alls är lätt.

Jag minns fortfarande den första vintern, när barnen i stort sett bara var två skrikande kolikkramper och sömnlösheten lärde mig och L hur Vanmakt känns på riktigt. Och hur vi samtidigt måste bevisa att just vi och vår familj var alldeles fantastisk och skimrande, i alla regnbågens färger; trots att den mest var illaluktande, grönbrun, gulvit och smutsgrå. Hur hopplöst förlamande svårt det var att leva upp till sina egna förväntningar.
Vi satt vid köksbordet en svart natt den vintern och försökte navigera oss mot ett beslut. Och valde varandra. Igen. Ritade – än en gång – vårt eget sjökort och försökte märka ut grunden. Det var inte första gången. Inte heller den sista.

Runt omkring mig går livet sönder. Människor väljer bort varandra.
Förmodligen blir de lyckligare på egen hand. Eller i någon annans hand. Jag hoppas innerligt att de blir det.

”I can't make you love me if you don't.
You can't make your heart feel something it won't.”

Jag älskar dig, L.
Så länge vi har varann.







*Nä. Här får 90-talisterna googla. Jag orkar inte.

Utanför pepparkaksnormen.

"Alltså.
Även om jag inte fattar det där med sexet så kan jag ju fatta att det är enklare att leva med en tjej. För vi förstår ju varandra, vi tjejer. Det jag bara inte kan fatta är varför vissa tjejer väljer tjejer som är som killar. Då kan man ju lika gärna vara ihop med en kille. Så är det ju. Faktiskt."

Ja.

Eller så är det så att androgyna tjejer är det absolut sexigaste som finns. För att de triggar precis allting i en på en och samma gång. För att de är så starka och modiga. Så mjuka och sensuella. Så hårda och så mjuka - samtidigt. För att de vet att kyssa en vimmelkantig. För att de sätter på vinterdäcken, lagar mat, slagborrar och bakar pepparkakor. För att de har fattat att pulkaåkning med barnen är något man GÖR – inte något man betraktar. För att de vågar vara just precis sig själva.

Den absolut sexigaste människan jag någonsin träffat är min fru. Allra snyggast är hon i blåställ.
Hon passar inte i pepparkaksformen – och det gör inte jag heller.

Ja.

Jag kunde ha varit ihop med en kille.
Fast inte lika gärna. Inte på långa vägar.

God Jul!




.

Hyllning.

Lite Större kommer hem ifrån frisören och är lycklig.
Kortsnaggad och vacker och Sig Själv. Precis som hon vill vara.

Och jag tänker – igen – på all tid och energi jag lagt på att förklara för vår omgivning att det är Lite Större själv som valt sina kläder. Att det är hon som valt sin frisyr. Jag har varit så fruktansvärt rädd att människor skulle få vatten på sina medeltida kvarnhjul och tänka att ”därserman” och ”sågårdet” och ”vardetintedetviinnerstinnevisstehelatiden” (Det arma barnet har ju dessutom ingen pappa..!)

Som det yttersta beviset för att det är synd. (om henne);

Regnbågsbarn blir könsförvirrade. Stackars, stackars barn.


Att åka över sundet till kliniken var ett ställningstagande. Att övertyga mormor om att det nog skulle gå bra trots att vi ”inte hade någon man som försörjde oss” kändes helt ok. Att handskas med biologistiska barnmorskor från kritaperioden på BB kunde jag ta. Att traska i paraden med barnvagnar och banderoller var verkligen ren Stolthet. (Och idag är jag lycklig att kunna konstatera att om mormor bara hade orkat så hade hon nog gärna traskat med i tåget, Stoltare mormorsmor finns inte..!)

Men när dottern visade sig vara en liten könskrigare – då blev jag rädd.

Då visade det sig att jag innerst inne bar på en liten förtvivlat konservativ - och för all del sorgligt biologistisk - kristdemokrat som grät och bad om att de traditionella könsrollerna skulle få förbli oförändrade, att könsöverskridande för alltid skulle förpassas till skampålen och att genusgörandet skulle få förbli oproblematiserat.
Då visade det sig att jag – om jag inte fick bevisa att Regnbågsbarn blir precis lika NORMALA (!!!) som alla andra ungar – inte visste vad jag skulle ta mig till.

Det har faktiskt varit lite synd om barnet. Så många kränkande, förklarande resonemang jag fört ovanför hennes huvud. Så många klänningar och hårspännen jag försökt kränga på henne. Som jag trugat, mutat och förhandlat.

Och hur stolt jag är idag över att hon aldrig vikt sig en tum.

Vår dotter tar sig rätten att definiera sig själv. Ingen bestämmer vem hen ska vara.
Inte ens hennes hopplöst könsrollsbundna flatmorsa. Gott så.

”- Mamma. Varför säger du hela tiden till alla att jag är en tjej?
- Men..?! Det gör jag väl INTE…?!
- Jo det gör du. Varje gång nån säger, tixempel på IKEA; nu är det er tur killar, så säger du att jag är en tjej.
Varför är det så viktigt? ”





.

Jag försöker tänka som Harry Potter.

Ingenting får den pojken ur balans. Han skolsituation är verkligen något för Björklund att bita i.
Hela Hogwarts kryllar av varelser som vill ha ihjäl Harry. Han utsätts för mordförsök oftare än han byter kalsonger. I stort sett alla hans fiender har övernaturliga krafter, kan anta vilka skepnader som helst, bemästrar svartkonst till fullo och drivs av ett orubbligt hat mot endast och enbart lille Harry.

Koncentrationssvårigheter, Potter?
Icke. Studierna går lysande.

Sömnproblem?
Not. Sover som en gris.

Mörka Skogen är Farligast. En plats som bebos av otaliga osannolikt ondsinta själar vars främsta mål är att förgöra den lille skolpojken med de runda glasögonen.

Vad gör Harry?
Knatar dit och plockar kantareller.

Hybris? Nä. För om han vore övertygad om sin egen förträfflighet och litade blint på sin trollstav och sina formler så vore det en sak. Om han trodde att han var nån. Men, se, det gör han inte. Tvärtom. Han har möjligen en vag susning om sina förmågor och blir verkligen själv uppriktigt förvånad varje gång han kommer undan med livet i behåll. Vilket, för övrigt, på det hela taget är den enda känsla han någonsin ger uttryck för; Lätt Förvåning. Med betoning på Lätt.

Jag försöker tänka som Harry Potter. Jag tror det gör mig gott.
Ett slemmigt monster under soffan. Jaha.
En Dementor i badrumsskåpet som försöker suga ur mig min själ?! Det var värst.
Ett gigantiskt spindelmonster som tar upp hela källarförrådet och som precis har satt i sig merparten av mina tillhörigheter och nu upphetsat väsande väntar i mörkret på e f t e r r ä t t e n...!
Har man sett.

Är det någon som följer med och plockar kantareller?



.

Stort

Hittade ett blåbärsris. Och en spegelblank sjö.
Barnen bredde ut pannkakorna över sina solblekta kalufser och skrattade så de kiknade. L höll sin hand i min.

Somliga dagar blir världen plötslig hel och livet riktigt.

Idag blev just en sådan dag.




.

Insikt.

Lat och ledig. Snart börjar det klia. Här kan vi ju inte gå. Måste ut och se något annat. Finns det inget vi behöver? Något nytt till köket eller till Takterassen? Något köpcentrum vi kan lalla runt i med våra sommarlovslediga existenser.

Ny kamera. Tung i handen. Vet inte alls vad brusreducering betyder. Men jag förstår, nästan instinktivt, att jag från och med nu inte kan leva utan. Och att barnen aldrig kommer att förlåta mig för de mediokra fotografier som hittills utgjort deras barndoms dokumentation. Dokumentation. Det är ju A och O. Det VET jag ju.
Närmare femton tusen för en kvalitativt dokumenterad barndom är väl vid närmare eftertanke nästan ingenting?

Besinnar mig och traskar ut på parkeringen till bilen.
Bilen, ja. Det ser lite dammig ut. Vi borde verkligen byta bil.
Jag tror vi måste ha en 7-sitsig. Det kan ju faktiskt hända att ungarna har några kompisar som vill åka med.
Vilket påminner mig om att jag verkligen borde införskaffa betydligt fler Pókemonkort och extremt exklusiva puttekulor.
Så att ungarna kan köpa sig några kompisar.

Liten drabbas av en plötsligt insikt om att han förmodligen aldrig kommer att få ett Nintendo DS.
Han vill dö. Med rätta, naturligtvis.

Lite Större vill också ha nya saker. Likadana som hon redan har. Fast nya.

Vi åker hem. Liten gråter högt. Lite Större ser ut genom fönstret. Vi uthärdar. Knappt.

Där hemma lagar min älskade en trasig persienn. Istället för att köpa en ny.
Resten av familjen står förstummad. Hur tänker hon?

Och jag får plötsligt bråttom på riktigt. Jag måste skynda mig ut till en smultronplanta eller till ett blåbärsris. Det måste finnas en sjö här någonstans, eller en trädkoja eller en nyfödd kalv. En hallonbuske eller en vändåtta. Ett ihållande ösregn mot ett fönster och en bok.

Jag ska hitta dit. Och barnen ska med, om det så är det sista jag gör.




.

Som en satellit. Nu. Kan jag förstå.

Det bästa med ett åkband är att man kan åka samma bergochdalbana, igen och igen, precis hur många gånger som helst.
Man skulle kunna tro att det också är det sämsta.

Men vi biter ihop. L och Liten åker samma båtar, i samma riktning, (medsols) i samma hastighet och med samma gupp och gungfly. Och jag och Lite Större åker bergochdalbana. Varv efter varv efter varv efter varv. Det blir klart roligare för varje gång.

Faktiskt även för L och mig. För ungarnas gapskratt är verkligen det största som finns. Det där skrattet som börjar nere i tårna och som bildar en virvel inne i magen innan det bubblar ut som såpbubblor och sockerdricka och smällare. Jag sitter och sneglar på ungen i smyg och snorar och blir som kladdig sockervadd inombords.

Vi möter andra föräldrar som också befinner sig i omloppsbana runt ungarnas pärlande gapskratt. Varv efter varv åker vi. Runt, runt, runt. Och i en andra, större, omloppsbana runt landet. Sommarland och Grönan och Sommarland och Liseberg. Runt, runt, runt. Så färdas vi, i oändliga cirklar, alla sommarlovsdrömsuppfyllande föräldrar. Yra i huvudet, kräkfärdiga, med blöta ögon och en lätt svajjig gång. Regnbågspäron och vanliga. Inför ungarnas gapskratt är vi alla lika.

Och jag tänker, när jag och Lite Större står i kön, att jag inte längre är en radiobil. Jag tror att jag var en radiobil väldigt länge. En som måste fram och som måste knuffas och som inte kom någonstans trots att hon bökade och stångade och buffade för allt vad tygen höll. Och som blev så outsägligt ledsen varje gång hon krockade.
Någonstans i såpbubbleskrattens tid har jag långsamt förändrats. Och jag är inte klar än. Jag har visserligen inte bestämt vad jag ska bli när jag blir stor.
Kanske blir jag en slänggunga. De verkar glada. Eller en bergochdalbana. En hisnande vansinnesfärd längs gnistrande skenor ovan trädtopparna.
Fast nej. Jag tror inte det. Jag bestämmer inget nu. Jag väntar och ser och fortsätter snurra.

Kanske blir jag helt enkelt en våffelstuga. De luktar så gott. Och jag tycker om grädde.

Det är helt ok med mig om det blir så.
En våffelstuga. Det är inte heller det sämsta.




.