För sent

Han kan inte sluta skrika och han skriker, skriker, skriker att han håller på att dö. Vrålar i smärta, med tårarna sprutande. Han är alldeles ensam, det svåra kommer aldrig att ta slut och han orkar inte mer.

Det är för sent.

Det är så oerhört. Så ofattbart. Han snyftar och gråter och vrider sig i sängen. Lakanen klibbar. Svetten och snoret rinner. Det är verkligen alldeles för sent.

På tok för sent för att gå hem till en kompis och leka star wars.


Om han ändå hade en radiostyrd bil.

Eller en gummibåt.

Om han hade en gummibåt så skulle han åka så långt ut så att han inte såg oss längre. Utan flytväst. Fast han bara kan simma 25 meter. Så att vi fick känna hur det känns.

Faktum är att L är den dummaste mamma han någonsin haft. (Äntligen en gren där hon vinner. Annars slår jag henne i precis allt. Vändåtta. Kubb. Fia med knuff. Särskilt Fia med knuff. Hon är så dålig! Och jag är så bra..! Jag vägrar naturligtvis konsekvent alla grenar som innebär någon form av ren fysisk styrkemätning. Det skulle rendera henne oförtjänta fördelar. Det är ju trots allt hon som är mannen i vårt förhållande.)

Om han ändå hade ett lasersvärd.

Eller en pappa.

Älskade Liten.
Jag vet hur det känns. Och den enda tröst jag kan ge är att man vänjer sig.



.