Vi har en alldeles fantastisk takterass. Alla som kommer hit påpekar att vi ju har en alldeles fantastisk takterass. Mmm, ler jag. Det har vi. Tänk för att vi har det.
Tänk att ha en sån. Bara detta att kunna säga till sig själv, lite lätt, att idag ska jag nog sitta en stund på takterassen.
Var på gymnasieåterträff för ett par veckor sedan och glömde helt att nämna Takterassen. Oförlåtligt. Sitta med ett ess i rockärmen och glömma bort att spela det. Jag måste verkligen ha bättre koll nästa gång jag får chansen att manifestera vem jag blivit och vad jag åtstadkommit med mitt liv. Har man Takterass så har man ju faktiskt blivit Någon! Man har inte en balkong, inte en uteplats, inte ett uterum, inte en trädgårdstäppa utan man har en Takterass.
Vi har en fyra. I etage.
(paus)
Med Takterass.
Nu ska jag berätta hur det är att ha en Takterass:
När det är sol är det alldeles fantastiskt. Solen ligger rakt på, hela dagen. Vid åttatiden på morgonen är det varmt, en timme senare är det helt överväldigande. Helt överväldigande HETT. Ställde ut samtliga vinterynkliga krukväxter förra sommaren, så att de skulle få lite sol. Det fick de. Nu flämtandas de förkolnade resterna i Nangijala. (Där de f.ö. blivit körsbärsträd. Det var det de egentligen var. Innerst inne är vi alla Rosa..!) Ibland häller jag vatten i en balja så att ungarna kan få plaska. Och fyller på med mera, kallare. Barnen står ut en kvart. Sen går de in och bygger lego.
När det blåser en lätt sommarbris och kvinnorna nere på marken tar på sig t-shirt istället för tanktop (Min Gud?! Varför har du övergivit mig?) så råder på Takterassen full orkanstyrka. Badbaljan dundrar omkring i blåsten och utemöblerna i plast står och slår mot varandra. Ibland får vi för oss att gå ut, min fru och jag. Står tätt intill varandra och skriker att det är ju inte så dumt det här, med Takterass. Vi kanske kunde krukodla något här uppe? Sen går vi in till barnen. Som fortfarande bygger lego.
När det regnar säger vi till varandra att det vore kanon med ett tak på Takterassen. Så att man kunde sitta ute, trots allt det blöta. Och liksom kunna utnyttja det här urymmet, som ett extra rum. Det ska vi verkligen ta tag i nån gång. Ska bara städa undan det här legot som ligger precis överallt. Hur lyckas de?
Och ibland, på sommaren, när solen försvunnit runt huset och är på väg ner på andra sidan, och kvällen ännu inte hunnit bli kylslagen och blåsig, då säger jag att vi bara måste sitta på Takterassen en stund. Vi kanske kan äta middagen där? Och sitta ute, och slippa polleneländet och vara lyckliga över att vi kan sitta med sån utsikt och äta sallad och färskpotatis och lite fisk? L lagar maten (se tidigare: Terapi) och jag dukar och ropar på barnen och slår isbitsfacket mot diskbänken och blandar flädersaft.
Då börjar grannjävlarna grilla. Ofelbart. Varenda jävla gång. Och det enda som skiljer vår fantastiska Takterass från deras fantastiska Takterass är en tunn, tunn träspaljé.
Och jag har astma.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar