Om

Lite Större frågar om jag skulle tycka om några andra barn. Jag förstår inte. Några andra, om jag hade några andra barn. Jo, svarar jag. Jag skulle tycka om alla barn jag fick. Men, mamma, om du hade dem istället för oss. Och du inte visste att vi fanns?

Faktiskt. Om de tagit pappafröna ur en helt annan burk. Då hade det ju blivit helt andra barn. Antar jag.

Två lovebirds som älskar varandra. Som vill fläta pinnar tillsammans i en evighet och tjafsa om vilken pinne som ska sitta var och om det inte borde vara högre kant och om det inte vore bra att köra på de här, nya, lite böjligare pinnarna, och ja, jag vet att de är mycket svårare att få loss, men skatorna i trädkronan bredvid har börjat med såna, och jag tror visst det håller, var inte en sån skeptiker, titta här, jag hoppar i det, se, det gungar lite bara. Nästan mysigt, eller hur älskling? Inte alls farligt, och jag ska bara täta lite här på sidan, och till slut; till slut blir det ett bo. Ett alldeles fantastiskt bo. (Eller, förresten, just vilken pinne som ska sitta var har vi kanske inte haft anledning att diskutera. Det finns bra metaforer. Också.)

Och exakt vilken spermie som hinner först fram, och som nådeligen blir insläppt – för det är naturligtvis ägget som väljer, i sin Stora Nåd – det är omsorgsfullt utvalt och ren slump.
Och när det gäller just såna skator som vi; omsorgsfullt utvalt. Och ännu lite mera slump.

Vilka kloka ägg vi har, jag och L. Som benhårda Idol-jurymedlemmar. Du? Knappast!? Eller du? Är du freakin out of your mind?!!
Du simmar så jag härmed ansöker om att omedelbart och utan dröjsmål få lämna tillbaka mitt gamla simborgarmärke.
Cause if that´s swimming... I don´t want nothin to do with it!
Tills de hittade en snubbe som platsade. Bestämde sig. Och släppte in.

Om jag inte visste att ni fanns? Du och Liten. Då skulle jag sakna er ändå.
Det gjorde jag så länge, alla dagar.

Förstod jag först då.
När ni kom.


.