Terapi

”Jaha”, sa Psykologen, och såg snäll ut.
”Och vem, skulle du säga, är mannen i ert förhållande?”

Jag skrattade vänligt, för även om den vitsen är gammal så måste man ju ändå skratta lite artigt när någon försöker komma lite nära och bli lite förtrolig. Sen blev det tyst.

Han skämtade inte. Han ville verkligen veta. För någon, menade han, måste ju vara mannen och någon måste vara kvinnan i ett förhållande. Och nu bad han mig definiera vem av oss som var mannen. Jag log brett.

”Ingen, sist jag kollade. Men jag ska absolut gå hem och titta riktigt noga. Det kan bli trevligt.” Psykologen log inte. Det gjorde jag.

”Fast jag är rädd att läget förblivit oförändrat. Och att det är det som är själva poängen.”

Han hade en lång akademisk utbildning bakom sig. Legitimerad psykolog, med många år i yrket. Han var vänlig och lågmäld. Han hade inte förläst sig på modern genusteori. Men han hade fog för sina tankestrukturer, och han förklarade gärna.

Han kände ett bögpar. Och den ene lagade bilen och den andre lagade maten. Så det så.

Och efter tio år tillsammans med min fru så borde jag väl ha en ganska bra bild av hur det förhöll sig i vårt förhållande?

”Det är förstås min fru som lagar bilen. Så då är det väl hon som är mannen.”

Psykologen sken upp. Såg riktigt glad ut.

Jag fortsatte;

”Det är dessutom hon som lagar maten. Tar det ut vartannat då?”

Plötsligt var jag genuint intresserad av hur han tänkte. Men Psykologen orkade inte förklara mer. Helt tyst nu. Såg ganska trött ut. Sneglade på klockan.

Jag bestämde mig för att vara lite mer tillmötesgående.

”Det är klart att jag kan se att L kanske är lite mer maskulin än vad jag är. Åtminstone till det yttre. Om du menar att hon har kort hår och blåställ på jobbet. Fast jag har ju ex som är bra mycket mer feminina än vad jag är. Och jag vet kompisar till L som får henne att framstå som Baby Spice. Jag menar bara att det såklart går att jämföra vad som helst, storleken på snusprillan eller längden på nacksnagget, men att det ju inte gör någon av oss till Man. Eller Kvinna, för den delen. Jag menar såhär; Om vi hämtar en av dina kollegor här ute i korridoren och sätter honom bredvid dig så kanske du plötsligt skulle verka väldigt feminin jämfört med honom. Och om vi hämtade en annan så kanske du lika snabbt skulle framstå som höjden av manlighet…”

”Jo,” sa psykologen. ”Det är klart”.

Han log. Jag log. Vi hade nått fram till varandra. Han blinkade ödmjukt.

”Vi psykologer är väl kanske lite fjolliga.”


.