Stort

Hittade ett blåbärsris. Och en spegelblank sjö.
Barnen bredde ut pannkakorna över sina solblekta kalufser och skrattade så de kiknade. L höll sin hand i min.

Somliga dagar blir världen plötslig hel och livet riktigt.

Idag blev just en sådan dag.




.

Insikt.

Lat och ledig. Snart börjar det klia. Här kan vi ju inte gå. Måste ut och se något annat. Finns det inget vi behöver? Något nytt till köket eller till Takterassen? Något köpcentrum vi kan lalla runt i med våra sommarlovslediga existenser.

Ny kamera. Tung i handen. Vet inte alls vad brusreducering betyder. Men jag förstår, nästan instinktivt, att jag från och med nu inte kan leva utan. Och att barnen aldrig kommer att förlåta mig för de mediokra fotografier som hittills utgjort deras barndoms dokumentation. Dokumentation. Det är ju A och O. Det VET jag ju.
Närmare femton tusen för en kvalitativt dokumenterad barndom är väl vid närmare eftertanke nästan ingenting?

Besinnar mig och traskar ut på parkeringen till bilen.
Bilen, ja. Det ser lite dammig ut. Vi borde verkligen byta bil.
Jag tror vi måste ha en 7-sitsig. Det kan ju faktiskt hända att ungarna har några kompisar som vill åka med.
Vilket påminner mig om att jag verkligen borde införskaffa betydligt fler Pókemonkort och extremt exklusiva puttekulor.
Så att ungarna kan köpa sig några kompisar.

Liten drabbas av en plötsligt insikt om att han förmodligen aldrig kommer att få ett Nintendo DS.
Han vill dö. Med rätta, naturligtvis.

Lite Större vill också ha nya saker. Likadana som hon redan har. Fast nya.

Vi åker hem. Liten gråter högt. Lite Större ser ut genom fönstret. Vi uthärdar. Knappt.

Där hemma lagar min älskade en trasig persienn. Istället för att köpa en ny.
Resten av familjen står förstummad. Hur tänker hon?

Och jag får plötsligt bråttom på riktigt. Jag måste skynda mig ut till en smultronplanta eller till ett blåbärsris. Det måste finnas en sjö här någonstans, eller en trädkoja eller en nyfödd kalv. En hallonbuske eller en vändåtta. Ett ihållande ösregn mot ett fönster och en bok.

Jag ska hitta dit. Och barnen ska med, om det så är det sista jag gör.




.

Som en satellit. Nu. Kan jag förstå.

Det bästa med ett åkband är att man kan åka samma bergochdalbana, igen och igen, precis hur många gånger som helst.
Man skulle kunna tro att det också är det sämsta.

Men vi biter ihop. L och Liten åker samma båtar, i samma riktning, (medsols) i samma hastighet och med samma gupp och gungfly. Och jag och Lite Större åker bergochdalbana. Varv efter varv efter varv efter varv. Det blir klart roligare för varje gång.

Faktiskt även för L och mig. För ungarnas gapskratt är verkligen det största som finns. Det där skrattet som börjar nere i tårna och som bildar en virvel inne i magen innan det bubblar ut som såpbubblor och sockerdricka och smällare. Jag sitter och sneglar på ungen i smyg och snorar och blir som kladdig sockervadd inombords.

Vi möter andra föräldrar som också befinner sig i omloppsbana runt ungarnas pärlande gapskratt. Varv efter varv åker vi. Runt, runt, runt. Och i en andra, större, omloppsbana runt landet. Sommarland och Grönan och Sommarland och Liseberg. Runt, runt, runt. Så färdas vi, i oändliga cirklar, alla sommarlovsdrömsuppfyllande föräldrar. Yra i huvudet, kräkfärdiga, med blöta ögon och en lätt svajjig gång. Regnbågspäron och vanliga. Inför ungarnas gapskratt är vi alla lika.

Och jag tänker, när jag och Lite Större står i kön, att jag inte längre är en radiobil. Jag tror att jag var en radiobil väldigt länge. En som måste fram och som måste knuffas och som inte kom någonstans trots att hon bökade och stångade och buffade för allt vad tygen höll. Och som blev så outsägligt ledsen varje gång hon krockade.
Någonstans i såpbubbleskrattens tid har jag långsamt förändrats. Och jag är inte klar än. Jag har visserligen inte bestämt vad jag ska bli när jag blir stor.
Kanske blir jag en slänggunga. De verkar glada. Eller en bergochdalbana. En hisnande vansinnesfärd längs gnistrande skenor ovan trädtopparna.
Fast nej. Jag tror inte det. Jag bestämmer inget nu. Jag väntar och ser och fortsätter snurra.

Kanske blir jag helt enkelt en våffelstuga. De luktar så gott. Och jag tycker om grädde.

Det är helt ok med mig om det blir så.
En våffelstuga. Det är inte heller det sämsta.




.

Alla rätt.

Doktorn hittade inget fel på mig.

Ha, tänkte jag. Då har Doktorn sannerligen inte letat ordentligt.

Det finns massor med fel på mig. Jag är löjligt mörkrädd. Jag är en väldigt tröttsam besserwisser. Och det kunde ju vara ok, om jag inte samtidigt vore så in i bänken konflikträdd. Jag är lat och har samtidigt på tok för höga ambitioner. Jag orkar inte resa mig och lyckas aldrig lära mig hur man bromsar i tid. Jag tar beslut för snabbt och för ogenomtänkt. Jag börjar alldeles för många meningar i rad med ordet ”Jag”.

Men jag har en massa rätt också.

L, Liten och Lite Större är helt rätt. Bara en sån sak. Och så är jag modig, lite varje dag. Och så är jag omtänksam. Och ganska snäll. Och bra på en massa viktiga saker. Och dessutom har jag faktiskt börjat fatta vad som verkligen är viktigt. Och så struntar jag blankt i att jag börjar alldeles för många meningar i rad med ordet ”Och”. (Egentligen kan man strängt taget inte alls börja en mening med ordet ”Och”. Säger min mor. Och det kan hon ju ha rätt i.)

Så det gör inte så mycket att Doktorn inte hittade något fel på mig. Jag vet redan, alldeles själv.

Jag har ont i halsen.



.

Dialog

(Stor frustration möter massivt motstånd.)

- Men mamma. Jag vill bestämma själv..!
- Du får bestämma själv när du blir 18 år.
- Va?
- Man får bestämma själv när man fyller 18 år.

(Tvekan.)

- Vadå?! Får man bestämma själv när man fyller 18 år?!
- Ja. Man får bestämma själv när man fyller 18 år.

(Paus. Tystnad. Plötslig glädje.)

- Då bestämmer jag att jag fyller 18 år nu.



.

Om

Lite Större frågar om jag skulle tycka om några andra barn. Jag förstår inte. Några andra, om jag hade några andra barn. Jo, svarar jag. Jag skulle tycka om alla barn jag fick. Men, mamma, om du hade dem istället för oss. Och du inte visste att vi fanns?

Faktiskt. Om de tagit pappafröna ur en helt annan burk. Då hade det ju blivit helt andra barn. Antar jag.

Två lovebirds som älskar varandra. Som vill fläta pinnar tillsammans i en evighet och tjafsa om vilken pinne som ska sitta var och om det inte borde vara högre kant och om det inte vore bra att köra på de här, nya, lite böjligare pinnarna, och ja, jag vet att de är mycket svårare att få loss, men skatorna i trädkronan bredvid har börjat med såna, och jag tror visst det håller, var inte en sån skeptiker, titta här, jag hoppar i det, se, det gungar lite bara. Nästan mysigt, eller hur älskling? Inte alls farligt, och jag ska bara täta lite här på sidan, och till slut; till slut blir det ett bo. Ett alldeles fantastiskt bo. (Eller, förresten, just vilken pinne som ska sitta var har vi kanske inte haft anledning att diskutera. Det finns bra metaforer. Också.)

Och exakt vilken spermie som hinner först fram, och som nådeligen blir insläppt – för det är naturligtvis ägget som väljer, i sin Stora Nåd – det är omsorgsfullt utvalt och ren slump.
Och när det gäller just såna skator som vi; omsorgsfullt utvalt. Och ännu lite mera slump.

Vilka kloka ägg vi har, jag och L. Som benhårda Idol-jurymedlemmar. Du? Knappast!? Eller du? Är du freakin out of your mind?!!
Du simmar så jag härmed ansöker om att omedelbart och utan dröjsmål få lämna tillbaka mitt gamla simborgarmärke.
Cause if that´s swimming... I don´t want nothin to do with it!
Tills de hittade en snubbe som platsade. Bestämde sig. Och släppte in.

Om jag inte visste att ni fanns? Du och Liten. Då skulle jag sakna er ändå.
Det gjorde jag så länge, alla dagar.

Förstod jag först då.
När ni kom.


.

Lite närmare Himlen

Vi har en alldeles fantastisk takterass. Alla som kommer hit påpekar att vi ju har en alldeles fantastisk takterass. Mmm, ler jag. Det har vi. Tänk för att vi har det.
Tänk att ha en sån. Bara detta att kunna säga till sig själv, lite lätt, att idag ska jag nog sitta en stund på takterassen.

Var på gymnasieåterträff för ett par veckor sedan och glömde helt att nämna Takterassen. Oförlåtligt. Sitta med ett ess i rockärmen och glömma bort att spela det. Jag måste verkligen ha bättre koll nästa gång jag får chansen att manifestera vem jag blivit och vad jag åtstadkommit med mitt liv. Har man Takterass så har man ju faktiskt blivit Någon! Man har inte en balkong, inte en uteplats, inte ett uterum, inte en trädgårdstäppa utan man har en Takterass.

Vi har en fyra. I etage.
(paus)
Med Takterass.

Nu ska jag berätta hur det är att ha en Takterass:

När det är sol är det alldeles fantastiskt. Solen ligger rakt på, hela dagen. Vid åttatiden på morgonen är det varmt, en timme senare är det helt överväldigande. Helt överväldigande HETT. Ställde ut samtliga vinterynkliga krukväxter förra sommaren, så att de skulle få lite sol. Det fick de. Nu flämtandas de förkolnade resterna i Nangijala. (Där de f.ö. blivit körsbärsträd. Det var det de egentligen var. Innerst inne är vi alla Rosa..!) Ibland häller jag vatten i en balja så att ungarna kan få plaska. Och fyller på med mera, kallare. Barnen står ut en kvart. Sen går de in och bygger lego.

När det blåser en lätt sommarbris och kvinnorna nere på marken tar på sig t-shirt istället för tanktop (Min Gud?! Varför har du övergivit mig?) så råder på Takterassen full orkanstyrka. Badbaljan dundrar omkring i blåsten och utemöblerna i plast står och slår mot varandra. Ibland får vi för oss att gå ut, min fru och jag. Står tätt intill varandra och skriker att det är ju inte så dumt det här, med Takterass. Vi kanske kunde krukodla något här uppe? Sen går vi in till barnen. Som fortfarande bygger lego.

När det regnar säger vi till varandra att det vore kanon med ett tak på Takterassen. Så att man kunde sitta ute, trots allt det blöta. Och liksom kunna utnyttja det här urymmet, som ett extra rum. Det ska vi verkligen ta tag i nån gång. Ska bara städa undan det här legot som ligger precis överallt. Hur lyckas de?

Och ibland, på sommaren, när solen försvunnit runt huset och är på väg ner på andra sidan, och kvällen ännu inte hunnit bli kylslagen och blåsig, då säger jag att vi bara måste sitta på Takterassen en stund. Vi kanske kan äta middagen där? Och sitta ute, och slippa polleneländet och vara lyckliga över att vi kan sitta med sån utsikt och äta sallad och färskpotatis och lite fisk? L lagar maten (se tidigare: Terapi) och jag dukar och ropar på barnen och slår isbitsfacket mot diskbänken och blandar flädersaft.

Då börjar grannjävlarna grilla. Ofelbart. Varenda jävla gång. Och det enda som skiljer vår fantastiska Takterass från deras fantastiska Takterass är en tunn, tunn träspaljé.

Och jag har astma.



.